Gamla vänner.

Som väl framgår av berättelserna nedan, har det blivit gläsare med vänner och familj. Många har fallit från och de som lever har svårt för att resa.

Man blir mer ensam ju äldre man blir eftersom man överlever de vänner som dör i yngre åldrar. Men man hänger ju kvar så länge det går! Det finns fortfarande saker man vill uppleva.
Så länge man kan göra något av det man vill göra – och kan göra det, utan allt för mycket smärta, vill man klamra sig fast vid livet!
Tyvär har coronapandemin satt några käppar i hjulen. Man har inte kunnat göra riktigt som man vill på grund av smittorisken. Sedan 10 april är vi dock vaccinerade och nästan immuna!

Min familj i Lier.

Jag var tidigt på det klara med att min mor hade en broder i Lier, onkel Tryggve och att han var gift med tante Astrid och att Ola Steffen, Anne-Marie och Øystein var deras barn.

Øystein, Ola och Tomine

Ola var lite yngre än jag, Anne-Marie var lite äldre och Øystein var mycket yngre men lite äldre än min bror Per.
De bodde på gården Haslenes i Lier, ca 3,5 mil fra Oslo. Det kanske blev 4 mil hemifrån oss i Oslo. Ola och jag blev bästisar tidigt. Det var troligen mest juletrefesterna på ”Knatten” (Tryggves och min mors barndomshem) vi träffades först. Mor tyckte mycket om alla sina 10 syskon, så det dröjde nog inte länge innan hon tog med mig till Haslenes. Ola och jag fann varandra snart. Jag har inte tal på hur många gånger jag åkte tåg från Vestbanestationen i Oslo till Lier station och sedan gick därifrån. Troligen cyklade jag ännu oftare hela vägen. Jag har fortfarande bilder från hela vägen i huvudet! Ola var inte lika ofta i Oslo men när det hände var det ”kino” som gällde.

Tante Astrid var mycket försiktig med pengar, så en resa till Oslo kunde inte bli så ofta utan fick kopplas till när onkel Tryggve i alla fall skulle till Oslo med grönsaker.

Haslenes innan allt nybyggande

När jag kom till Haslenes till fots eller per cykel, fick jag klara besked av tante Astrid att n’Ola är nede på ”Sanden” och att du får byta kläder och gå ner och hjälpa n’Ola. Jag tyckte inte att det var något konstigt med det. Det var ju skälvklart!

Jag var med på att ”tynne gulrötter”, rensa i raderna med kål, plocka jordgubbar och en massa annat, beroende på vad Ola skulle göra. Jag hängde med på allt. Och jag fick hänga med på alla måltider också.

Vi hade alltid kul tillsammans med bad Lierälven, åka skidor om vintern , tävla om det ena och det andra. Jag kommer ihåg vi rensade i kålåkern på sanden och tog ett bad i ändan av varje rad. Älven gick in båge runt sanden som då blev som en halvö.

På vintern satt vi källaren och rensade brysselkål (rosenkål) och sjöng alla tidens schlager. Vi sjöng mycket och Ola och Anne-Marie kunde alla sångerna och jag försökte lära mig dem.

Ola var mycket musikalisk och hade en god röst. Hans (och min) kusin Marit Isene undervisade honom så att han så småningom kunde få en anställning i Operakören.
Alla Tomines och Olas barn är musikaliska och spelar ett eller flera instrument eller sjunger. Jag har haft nöjet att få njuta av familjeorkestern!

Vi hängde mycket ihop tills jag var klar med realskolan. Sen gick ju jag till sjöss och sedan in i flygvapnet på Kjevik och Gardermoen. Vi träffdes ju men det blev inte längre så ofta.
När jag började på GTI blev det ju ännu mer sällan och på hösten 1958 började jag på Volvo.

Men vi träffades då och då och jag fick ju höra att nu var det allvar! Han hade träffat en flicka på Gjennesta. Det var långt innan jag hade ”fast följe”.

Anne-Marie, jag och Ola

Jag hälsade på hos Anne-Marie ganska ofte när hon hade gift sig med Nils på Holstmark.

När Ola sedan började på Operan blev det ännu mera sällan att vi träffades. Jag var engagerad i projekt på Volvo som krävde mycket engagemang och fokus. Så vi hade mer än nog var för oss. Det blev givitvis inte mycket bättre när vi flyttade till Frankrike och Belgien.

Det blev däremot mycket bättre när vi flyttade tillbaka till Sverige och Eskilstuna. Då var det inte endast Ola och Tomine som hade familj. Vi var många gånger till Haslenes med husvagn och var givetvis med på de två stora familjesamlingarna på gården som Ola och Tomine tog initiativ till. Det var fantastisk!

Isene-kusiner
Från vänster: Ola, Øystein, Anne-Marie, Einar, Pål, Kari, Inge (halvbroder till Maria), Maria, Ola, Jorunn, Eirik, Marit, Per och Ebba (Tullik) (Ingrid Steensnees och Beata Larsen fattas).
Av alla dessa är endast 5 i livet 2021.

Jag var mycket imponerad hur Ola och Tomine lyckades fixa först huset på ”Snippen” och därefter nyhuset på gården och omläggningen från grönsaker och frukt till spannmål. Jag förstod ju att det var en förutsättning för att kunna vara både bonde och operasångare.
Det var ju även bra att Steffen och Torbjörn, de två äldsta sönerna, kunde ta över var sin gård bara några hundra meder från varandra. Otroligt även att alla deras barn har kunnat bli boende inom några km avstånd från föräldrahemmet.

Ola har varit som en broder för mig under alla år och jag tänker fortfarande på Halsenes som ett slags andra hem. Mitt föräldrahem tillhör ju numera Västre Akers församling och våran trädgård är numera en gravlund.

Ola fick tyvärr samma sjukdom som hans mor hade haft, Alsheimer, och gick bort i mars 2016.
Tomine bor kvar på gården i gammelhuset som nu är renoverat och fint. Hon har nära 40 barn och barnbarn som alla bor i närheten.

Berit och Erlig Kjærstad (1955 – 2017).

Erling och jag blev bekanta under vår tid på Göteborgs Tekniska Institut. Han började på Volvo ungefär samtidigt med mig men arbetade med tillverkningsteknik för personvagnar medan jag konstruerade lastvagnar.

Vi var rätt mycket tillsammans innan han träffade Berit, med flicknamnet Frisk. Vi fortsatte att vara tillsammans och det fortsatte även när jag var gift med Lillemor, vi firade ju till och med dubbelbröllop och vi fortsatte att vara goda vänner även efter att Ingrid och jag gifte oss. Ingrid och Berit fann varandra och blev goda vänner.

Berit och Erling flyttade ganska snart till Oslo där Erling blev konsult bl.a. inom storkök för sjukhus.

Berit, Erling och jag åkte 1967 på en lång bilresa till Spanien och Portugal men inte riktigt på samma ställen som Ingrid och jag gjorde sedan.
Berit och Erling blev med till Loppa på ett tre veckors besök med min far och jag i 1968. Jag tror att far tyckte det var en fin semester! Vi var över på Löksletta där vi fann trappstenen till köksingången till det hus min far föddes i. Mer fanns inte kvar och ingen har bott där sedan kriget.
Jag gjorde en tur i Jotunheimen med Berit och Erling 1964 då bl. a. Galdhöpiggen bestegs och Besseggen traverserades.
Annars var jag ofta med ute på Sjumansholmen i Göteborgs södra skärgård där Berits syster och man hade en stuga. Deras dotter Gunilla har den nu.

Berit och Erling hyrde under några år en stuga vid Samsjön på Ringerike som vi lånade vid ett tillfälle och där vi även besökte dem några gånger. Det var en härlig timmerstuga alldeles nere vid sjön. Vår söner gillade Samsjön!

Berit och Erling var många gånger i Göteborg, i Ärla, i Paris och i Zomergem på besök och vi hälsade på hos dem.
Tyvärr är båda döda nu men vi var mycket goda vänner.
Erling var fött i 1928 och dog 2008-05-26. Berit var fött 1935 och dog 2016-10-21.

Inge och Jan Berggreen (1952 – 1988 ca)

Jan Berggreen började i min realskoleklass, 2:a året. Hans familj hade flyttat till Oslo från Sandefjord och bodde nu på Nordstrand på Oberst Rodes vei. Vi blev goda venner och vi fortsatte realskolan tillsammans på Fysiklinjen på Hegdehaugen skole.
Vi läste ofta läxor tillsammans och träffades ofta på Pernille, Frascati eller på 13:onde på Viking Hotell för en smörgås och en öl. Vi var ofta hos varandra.

Jans föräldrar var från Sandefjord. Jan och jag var på Scootersemester längs västra Oslofjorden 1955 och var även i Sandefjord. Där hälsade vi på Jans farmor och någon i hans mors familj. De flyddade till Oslo i 1951 eller 1952.

Jan, Arne Hansen och jag höll ihop i skoltiden.

I 1953, direkt efter avslutade examen, gick jag till sjöss i några månader. Men i april förenades vi igjen i Det Kongelige Norske Flyvåpen på Kjevik utanför Kristiansand där vi gjorde rekryten och fick en 6 månaders kurs i flygteknik. Vi blev flygmekaniker.
Jan hamnade på Gardemoen på 332 skvadron och jag på 330 skvadron. Vi blev ”crewchiefs” på var sin F84G Thunderjet och sågs ofta på fritiden.

Jan började på GTI (Göteborgs Tekniska Institut) hösten 1955 och även jag hade sökt dit men kom inte in förrän hösten 1956. Vi hade i alla fall en höst och vår tillsammans i Göteborg och vi även bodde tillsammans våren 1957 i en lägenhet på Mölndals-vägen 11A.

Vi skildes efter GTI eftersom Jan då hade fått jobb på L. M. Ericson i Stockholm.
Efter GTI, våren 1958, tvekade jag för min del om vilket job jag skulle ta och var jag ville arbeta och bosätta mig. Det stod mellan mellan Göteborg och Stockholm men det blev Volvo i Göteborg för min del.
Det var endast 322 km mellan Göteborg och Oslo, så det blev en tur minst var tredje helg och alla andra ledigheter.

Erling, Inge och Eirik

Jan blev inte så länge i Stockholm. Han hade gift sig med en flicka och de bodde i Hägersten och fick en dotter. Äktenskapet sprack ganska tidigt och Jan flyttade till Ericson i Oslo, på Frogner, och skaffade en lägenhet på Fagerborg. Så, då kunde vi börja ses igjen. Han hade träffat Inge från Danmark som han giftet sig med i det som idag heter Majorstuen kirke. Jag var förlovare.

Jan köpte sedan en jättetomt med ett gammalt hus på Billingstasletta och renoverade detta. Han höll på att ta kål på sig själv med det projektet men han tjänade nog några miljoner på köpet. Det gamla huset innehöll två stora lägenheter och en mindre. Sedan delade han den stora tomten och byggde ett nytt hus till sig och familjen på en av tomterna.
Under tiden hade Ericson köpt en stor tomt för sitt nya huvudkontor som granne på andra sidan av ett dike/bäck, varmed han fick mycket kort väg till jobbet och hans egendom steg i pris.

Mina gamla vänner Berit och Erling Kjærstad blev tidigt Inge och Jans vänner och vi hade många trevliga sammankomster.

Inge och Jan fick två söner Ole och Erik, två jättefina grabbar och allt verkade vara jättefint. Ole fick sitt namn efter Inges bror Ole som förolyckats strax innan Ole föddes.

Jan avancerade till någon slags direktör på Ericson. Ett tag hade min kusin Jan Danielsen och Jan Berggreen samma jobb men i var sin konkurrerande firma. Det var rena framgångssagan!

Jag hälsade på hos Inge och Jan i deras nya, stora, lyxiga villa på toppen av Nesøya i 1985. De hade utsikt över hela Oslofjorden. Jag hoppades på att vi skulle kunna ses lite oftare igjen men det var sista gången vi träffades.

En stor olycka drabbade dem. Erik fick en djup depresjon 1988, 18 år gammal, och försökte ta sitt liv men överlevde. Han lyckades i sin avsikt året efter. Familjen gjorde vad de kunde för att rädda Erik och Inge verkade ta på sig skulden för något hon inte kunde rå för. Religionen spelade in och familjen avskärmade sig från vänner och bekannta och till och med från deras son Ole.

Ole hade flyttat till Frankrike då han fyllde 18, två år innan Erik försökte ta sitt liv. Ole är homosexuell vilket troligtvis var orsaken varför han gav sig iväg. Homosexualitet var inte så accepterat i Norge då och med en mamma som hade en lite knepig religiositet blev det knske för svårt.

Berit och Erling blev jätteledsna och jag kände att jag blev av med en god vän och förstod inte varför.

Sedan var det stilla – i många år. Inte ett ord hördes.

Jan fick en hjärnblödning i december 2018, 30 år efter Eriks död, och sitter på ett sjukhem i Asker.
Inge dog 8 februari 2021 efter många års sjukdom.

Jag har blivit kontaktat av Ole som bor i Frankrike sedan 1986 då han var 18 år gammal.
Vi har haft en givande utväxling av information sedan 6 mars 2021 då jag fick reda en stor del av det som berättats här ovan.
Han bor sedan 1998 i ett stort, gammalt stenhus utanför Toulouse och verkar ha ett mycket bra och intressant jobb som civilekonom och konsult. Det är skönt!!

Agnete (Gnetis) och Jim Lundmark (1970 – )

Agnete är Ingrids kompis från labbet på Sahlgrenska i Göteborg. Dvs att Ingrid och Agnete ju var kompisar innan Ingrid och jag blev ett par.
Agnete var gift med Jim och de fick barnen Sofia och Jens som är på ungefär samma ålder som våra grabbar.
De hade skaffat ett gammalt timmerhus på Långedrag. Trevligt läge och trevligt hus!

Agnete jobbade på Virus och Ingrid på Baktlabb på Sahlgrenska där de hade gått tillsammans på skola i mikrobiologi.

Ingrid, Jim och Agnete

Vi hade god kontakt och sågs rätt ofta även efter att vi flyttade till Frankrike och Belgien.
De besökte oss i Belgien och vi fick bo hos dem när vi var på besök och genomresa i Göteborg.
Eirik hade ju många resor till Göteborg medan vi bodde i utlandet og även senare när vi bodde i Eskilstuna varvid han hälsade på i Långedrag.

Tyvärr fick Jim cancer i njurarna och dog fortfarande rätt ung i

Agnete levde single ett slag men flyttade sedan ihop med Rolf på Orust. Hon pendlade ofta mellan Orust och Långedrag där hon bodde under veckorna när hon jobbade på Sahlgrenska.

Nu är även Rolf död och Agnete har, som änka för andra gången, flyttat in i sin mors gamla hus på Orust men pendlar ganska ofta till Långedrag där Jens och hans Johanna bor med sina två barn.
agnete har rustat upp sitt hus på Orust.

Sofia utbildade sig till kapen och har praktiserat som sådan i flera år på olika stora tankare. Hon arbetar nu med klassning av stora fraktskepp.

Heléne Stead och Bengt Gustavsson (1986 – 2010 ca.)

Detta är två av mina vänner bland naturisterna på Gustavsberg Naturistcamping. Vi var tre som höll ihop rätt mycket och hade trevligt tillsammans.

Heléne hade bott i USA och var amerikansk och svensk medborgare. Hon hade även varit gift med en Amerikansk polis i 8 år. Hon var sportig och duktig på Volleyboll. Hon och jag tog tillsammans hand om arrangemanget av ungdomsträffar och resor på 80/90-talet på Gustavsberg Naturistcamping.  Det blev bland annat en resa till Danmark och ungdomscamping på Trumön och några tillställningar på Gustavsberg och på Sandviken Naturistcampingar. 

1993 blev hon opererat för hjärntumör och var utan talförmåga i långa tider till de fick inopererat en shunt som reducerade trycket i hjärnan. Jag besökte henne flera gånger på lasarettet i Örebro. Hön hörde och förstod vad jag sade men kunde inte svara. När hon hade fått in shunten blev det nästan som vanligt igen men hade svårt att hitta ord ibland. (Vem har väl inte det?) Helén flyttade tilll Torsby i Värmland redan i 1998 varför vi inte ses så ofta numera. Julkort och födelsedagar – men vi hade mycket trevligt innan dess. 

Bengt bodde i Karlskoga och var ungkarl. Han jobbade med vård av förståndshandikappade. Han var periodare och hade det inte alltid så lätt med sig själv men han var en underbar person när han var nykter och med en härlig humor. Vi fann att vi båda tyckte om att fjällvandra och hade flera fina turer tillsammans (se under hobbier) i norska fjällen. Bengt dog i lungcancer 2001 – han slutade röka lite för sent.
Läs vidare under Hobbies. 

Anneli och Kari Ritvos (1973 – ).

Anne och Kari var finska och han arbetade vid en finsk förpackningsindustris försäljningskontor i Paris.
De bodde i samma område som vi i Parly II i le Chesnay 1973 – 1975. De upptäckte att vi var svenskar och vi träffades. Vi trivdes gott med varandra och Ingrid och Anne blev bästa  vänner under tiden i Frankrike. Deras svenska var lite hackig men det hindrade inte att vi hade mycket trevligt tillsammans.

Vi firade jul tillsammans 1974 i ett chalet i Thollon les Mimises söder om Lac Leman. Christopher hade ännu inte fyllt ett år. Svensk och finsk mat och brännevin hade importerats. Vi gjorde flera utflykter och åkte skidor. Det var troligen sista gång jag och Ingrid åkte skidor.

En gång tog vi hand om deras två pojkar när Anne och Kari var bortresta och vi fick en lång lista med praktiska finska ord eftersom varken pojkarna eller taxen kunde svenska. Men det gick riktigt bra, speciellt när vi tog med dem på Musé Grevin och gick på Restaurant Chartier efteråt. 

De besökte oss i Ärla flera gånger och vi besökte dem i Helsingfors, i Vanda  och i Hankasalmi där de hade en underbar Ria (sommarstuga) vid en liten sjö.
Det var i Hankasalmi jag fick prova på äkta finsk rökbastu. En upplevelse! 

Tyvärr dog Anne i bröstcancer för många år sedan och Kari har gift om sig med Eija som endast pratar finska.

Tyvärr blev Kari änkeman igen 2019.
Vi hoppas att Kari kan ta en tur till Ärla någon gång när det blir fritt att resa igen efter Coronan!
Anne och Ingrid blev mycket nära vänner och Ingrid saknar Anne fortfarande!

Henry ”Hank” Vincenty.

Hank och Shirley

Jag träffade Hank i samband med att Volvo BM och Michigan/Euclid skulle gå samman i VME i 1986. Jag skulle ta hand om samordning av identiteter for artiklar mellan dessa bolag men presenterade även PROST för intresserade i Cleveland. Hank blev mycket intresserad. Vi samarbetade, diskuterade PDM och lösningar i PROST mm och blev på kuppen mycket goda vänner.

Hank var gift med Shirley sedan november 1954. Shirley flyttade till Väst-Tyskland till Hank där han gjorde sin militärtjänst. Första barnet, Micheal, föddes där 1956. I 1986 när vi blev bekanta bodde de en villa på Oak Street i Willoughby Hills en bit utanför Cleveland i Ohio. De hade 6 barn, de flesta var redan utflugna men Melissa ”Missy” och Dominic, Nic, bodde fortfarande hemma.
Vi fann varandra snabbt. Vi hade båda varit i Tyskland för det militära i 1955 i Bayern. Vi hade samma slags humor och skrattade åt samma saker. Han var ganska precis två år äldre än jag.

Jag, Lew Kiser och Hank i Benton Harbor, Michigan.

Hank var anställd hos Euclid som utvecklade och tillverkade Euclid Trucks med totalvikter från 80 till över 200 ton, enorma pjäser. Han hade liksom jag varit konstruktör, Product Engineer, men sysslade nu med produkt-dokumentation.

Jag var många gånger i Cleveland och i Ashevill, North Carolina, för att diskutera gemensamma problem mellan Volvo BM, Clark-Michigan och Euclid och Hank var ett antal gånger i Eskilstuna av samma orsak. Vi var även hemma hos varandra och vi utväxlade varandras kultur. Jag har varit med Hank på en stor Baseball-match, på en collegematch i American Football, på baseball-matcher, på teater och på koncerter med lokala sångare och sånggruper etc. Hank har fått smaka på underliga svenska specialtiteter och jag på amerikanska.

Vi hade stort utbyte av varandra även utanför jobbet. Han hade alltid en positiv livssyn och var glad och letade alltid efter lösningar på problem hellre än klagade. Han talade aldrig illa om någon. Jag gillade honom skarpt! Det gjorde Ingrid också!

Hank var fantstisk hendig och byggde fantastiska båtar och annat finsnickeri till sina barnbarn. Han hade en egen segelbåt och var ivrig seglare. Tyvärr passade det aldrig så att jag fick vara med honom ut på sjön i hans båt.

Som jag har förstått det var Hank inte helt lycklig med Shirley. Han växte upp i ett samhälle, Cecil Township lite syd-väst för Pittsburgh, på landsbygden i Pennsylvania. Hon växte upp i ett lite grannsamhälle, Canonsburg. Alla var katoliker. De blev förälskade och blev ett par. Hanks far var dels farmare och dels kolgruvearbetare. De hade en olje pump på gården som tillhörde något oljebolag.
Efter utbildning och militärtjänst flyttade de till Cleveland där han började sin anställning hos Euclid Road Machinery.
Hank höll ihop med Shirley till barnen var flygfärdiga. Shirley var ivrig katolik och aktiv i kyrkan och satt dessutom polisledningen. Hank var inte så intresserad i religion men var mycket engagerad i sina barn som alla hade fått en bra utbildning. Flera var eller hade varit i Coast Guard och hade fått sin utbildning genom dem.

Hank och Ingrid hemma hos oss.

Jag fick följa med Hank till hans bror, David, som hade tagit över farsgården i Cecil. Där fick jag en god inblick i hur man hade haft det vid tiden för Hanks ungdom. Hans bror var agent för svenska, lågspolande toaletter och uthyrning av bajamajor. ”Good money in shit” som han uttryckte det. Hanks bror var även svartsmed och hade samlat en massa gamla verktyg, nästan ett helt museum! Mycket intressant. Ett jättetrevligt besök hos två trevliga bröder.

Hank hade anor från Slovenien på sin mors sida och från norra Italien på sin fars sida.

Vid något tillfälle 1990 blev Hank förälskad i Paula Smith. Hank lämnade Shirley och flyttade till Paula i Sagamore Hills, söder om Cleveland. Paula var änka och 14 år yngre än Hank. Paula hade en ganska stor segelbåt som de seglade med varje sommar. Båten hade en liten hamn i Lake Erie som hemmahamn.
Jag blev gott bekant med Paula också. Hon var jättetrevlig och de var mycket förälskade! De blev aldrig gifta.
De fick 21 lyckliga år tillsammans.

Hank fick magcancer i 2002 som opererades men som återkom 2010 och han dog 6 december 2011 77 år gammal.
Han hade en bror och en syster, 4 söner, två döttrar samt 9 barnbarn när han dog.

Efter att jag gick i pension 2000 hade vi inte alltid så frekvent kontakt men vi sågs ibland på Skype ofta på Paulas initiativ.
Jag besökte Paula och Hank i Sagamore Hills i 2002 i samband med att jag hade ett konsultjobb hos Volvo Graders i Goderich, Ontario. Det var sista gången vi träffades live.