Händelser och minnen

Jag kommer här att berätta lite om vänner och om händelser och minnen från mitt och Ingrids liv som kan vara värda att berättas. De är utan någon kronologi men kommer att dateras i den mån jag kan.

Ingrid och jag.

Ingrid och jag träffades i Göteborgsposten i januari 1970 – via en annons som jag infört. Ingrid svarade per brev och jag svarade genom att ringa henne. Vi pratade mycket länge och bestämde oss för att träffas. Vi fann varandra på direkten och förlovade oss 25 mars 1970 efter endast tre månader. Jag låg på hårt! I september samma år flyttade vi in i vår första gemensamma bostad i Kobbegården 28 i Askim – tre rum och kök som var helt nybyggt. Vi möblerade så snabbt det gick med Ingrids möbler och med möbler som vi köpte på krita. Jag hade ju inga möbler eftersom jag tills dess hade bott på ett ungkarlshotell på Långströmsgatan på Hisingen. Innan dessa hade jag lämnat lägenheten på Ängskogsvägen 25 i Tuve i samband med hemskillnaden med endast några få ägodelar och kläder.

Jag älskade denna tiden bland annat därför att jag nu hade en partner som jag älskade och med vilken jag kunde diskutera vår gemensamma ekonomi. Vi hade från allra första början allt gemensamt och delade allt! En enorm skillnad från mitt liv med Lillemor.

Ingrids mor, styvfader och två halvbröder bodde i Halmstad. Halvbröderna var mycket yngre än Ingrid. Vi hade mycket kontakt medan Ingrids familj i Halmstd medan Ingrids mor levde. Hon blev 92. Ena brodern, Karl, blev författare och förlagsredaktör. Den andra bodern, Edvard, blev professor och lärare vid Universitetet i Sandviken/Gävle.

Ingrid föddes 12 september 1940 i Stockholm. Hennes var var Tage Nyberg som hennes mor skildes ifrån redan efter 2½ år. Ingrid och hennes mamma, Astrid Marianne, bodde sedan en tid hos Ingrids morbrors familj i Stocksund medan Marianne utbildade sig till sjuksköterska. Mor och dotter flyttade till Visby på Gotland i 1947.
Så småningom blev Marianne gift med läkaren Åke Nordlander.
Familjen flyttade sedan till Halmstad där styvpappan blev 1:a provinsialläkare och Ingrid gick ut flickskolan 1956. Hon utbildade sig vidare till laboratorieassistent i bakteriologi vid Salgrenska sjukhuset i Göteborg där hon fanns när vi träffades.

Sommaren 1970 åkte vi på semester i Norge med en isblå amazon som jag lånat på Volvo. Vi åkte runt i Jotunheimen, på Vestlandet och i Telemark. Underbar resa!

Jag var då fortfarande rent formellt gift med Lillemor, fast med hemskillnad, Jag hade inte brytt mig om att ta det slutgiltiga steget att få en formell skilsmässa men nu blev det snabbt aktuellt.

Under 1971 tog Ingrid körkort och vi åkte på en kortare semester i södra Danmark och norra Tyskland. Ingrid körde en hel del.

10 september 1971 kunde vi gifta oss i all enkelhet på Stadshuset i Göteborg med Härje Stenberg som förrättare. Ingrids mor och Maj-Britt Johansson (numera Ekh) var vittnen. Vi firade dagen på en kinesrestaurang. Senare i veckan åkte vi till Oslo till mina föräldrar och firade lite där också. Vi var mycket lyckliga!!

Sommaren 1972 åkte vi på en lååång semester till Frankrike, Spanien och Portugal. Ett av våra stora minnen tillsammans. Beskrivs lite längre ner.

Lillemor Elisabeth Borghild Johanne Hoel.

Jag kände Lillemor sedan min tid i norska Flygvapnet på Gardermoen. Vi träffades igen i Göteborg och började umgås. Lillemor var född 1931-07-03 i Oslo och räknade sig som skådespelare och var alltså drygt 4 år äldre än jag.

Vi gifte oss i Allhelgonakyrkan i Göteborg i ett dubbelbröllop med vännerna Berit och Erling Kjærstad den 22 december 1960. Vi bodde först i en lägenhet på Mölndalsvägen 11A och senare en kortare tid på Fjällgatan 28 i Masthugget och slutligen på Ängskogsvägen 25 i Tuve.
Lillemor var inte intresserad i att skaffa barn. Hon var livrädd för bli med barn och att ev. behöva föda ett barn. Det påverkade vårt samliv och vi fick heller inga barn. Så här efteråt var ju det bara bra!

Lillemor tillbringade mycket tid i Oslo hos sin familj där och med olika uppdrag i radio och film. Hon var aldrig intresserad i vår ekonomi och medverkade starkt till att försämra densamma.
Vår relation försämrades successivt fram till dom om hemskillnad 11 oktober 1967. Först två år senare träffade jag Ingrid. Däremellan hade jag en allvarlig affär med Monita. Det var rätt nära att det hade blivit oss men så blev det inte.

Efter mitt uppdrag på Volvo i Mellersta Östern våren/sommaren 1967 flyttade jag från lägenheten i Tuve via inneboende hos vännerna Liv och Ragnar Frid i Torslanda till ungkarlshotellet på Långströmsgatan. Jag bodde på ungkarlshotellet fram till Ingrid och jag flyttade in i vår lägenhet på Kobbegården i Askim.

Lillemor dog 1987-11-01 och ligger begravd på Östre Gravlund i Oslo

Ingrid och min semester 1972.

Vi hade en begagnad, mörkblå Volvo Amason med någon slags plastsäten men i bra skick. Bilen hade en kraftig motor med dubbla SU-förgasare.

Stenalines färjor från Göteborg till Kiel var det naturliga första valet. Det tog oss ju direkt ned till kontinenten. Vi åkte via Nederländerna och Belgien till Paris och Versailles som en första etapp. Därefter forsatte vi mot Spanska gränsen vid Irun och vidare mot Torrelavega vid Santander. Vi besökte den berömda grottan vid Altamira som man då kunde gå ner i och se på de fantastiska målningarna på väggarna i grottan.
Färden gick sedan mot Santiago de Compostela men vi stannade på ett par ställen innan dess, Gijon och Villalba där vi övernattade på de kända paradorerna. Katedralen och klostren i Santiago besågs. Dystert men imponerande. Resan gick vidare till Viana do Castelo strax över gränsen till Portugal och strax därefter till Barcelos, Braga och Guimaraes. Den imponerande anläggningen Bom Jesus besågs och fotograferades och vi inhandlade souvenirer.
Porto fick inte missas och vi provade flera portviner med bra resultat – och utan några insidenser.

Efter tillnyktring kunde vi fortsätta till Buçacos nationalpark och besöka det lyxiga jaktslottet som nu var en fin restaurang. Massor med fina Azuleios. Vi tog oss sedan till Coimbra som vi besåg, framför allt universitetet och sedan till Batalha och Alcobaça med sina enorma, fantastiska kloster,
På pensionatet på den stora sandstranden i Praia do Pedrogao blev vi några dagar och gjorde utflykter därifrån. Bland annat till Fatima – också det en imponerande katolsk anläggning där Ingrid fick en tillsägelse om olämplig klädsel.

Resan gick sedan till Obidos med sin ringmur, vita hus, aqueduct, trånga gränder och mycket blommor. Vi träffade ett amerikansk par där som vi delade mat och vin ned på torget!
Nu började det närma sig Lisboa men på vägen dit tittade vi på det stora biblioteket i Mafra, klostret  och palatset i Sintra och Pena Palace, Colares, Cascais och Cabo da Roca som är Europeiska kontinentens västligaste udde. Pena Palace var fantastiks med sina azuleios och klostret i Sintra hade ett imponerande kök.

I Lisboa tittade vi på ett äventyrligt museum med hästvagnar från bland annat Filip den andres tid och Capucinerklostret samt själva staden med borgen Sao Jorge. Naturligtvis gjorde vi också ett besök på en restaurang i Alfama med fadosång.
Ett annat lite minne från resan var besöket på Estufa Fria mitt i Lisboa. Ett gammalt stenbrott som gjorts om till ett underbart exotisk växthus men bl.a. söta andkycklingar.

När vi sedan börja vända hemåt passade vi på att besöka städerna Evora och Elvas nära Spanska gränsen. Vi sökte svalka i en romersk arena utanför Sevilla och besåg även staden men åkte sedan vidare till Cordoba. Utanför Cordoba fanns ruinerna av Medina Az-Zahara som svor på vi skulle besöka igen om 10 år. Det har tyvärr aldrig blivit av. Mezquita de Cordoba  besöktes ganska grundligt eftersom det var mycket svalare där än utanför och i bilen.

På vägen hem genom Spanien besökte vi även ännu en parador utanför Albaçete där jag fick lämna Ingrid i pant medan jag åkte in till staden för att skaffa med Spansk valuta. Hon var en smula nervös vid det tillfället. Via Barcelona satte vi fart hemåt längs Franska Rivieran mot Genéve och vidare via Hamburg till Kiel och färjan till Göteborg. Vi hann i alla fall se Hagenbecks Djurpark som hastigast.

Hela resan tog drygt tre veckor var på över 700 mil – och bilen höll! Det var en fin, om än lite sen bröllopsresa!

Min barn- och ungdom i Ullevål Hageby.

Av den tidigaste barndomen kommer jag inte ihåg så mycket men några ögonblick är fast i minnet.

Vi bodde ca 10 meter från kyrkan i ett stenhus byggt 1854 med utedass, badkar i källaren, vedeldning, utan kylskåp etc. men det fanns elekrticitet. Från början fanns det kök och två rum på nederplan och ett rum på övervåningen, sovrummet.
Efter kriget fick vi utvidgat med två rum på nederplan, ett vardagsrum och ett sovrum för mina föräldrar. När jag blev stor nog flyttade jag upp på övervåningen men innan dess sov Per och jag i det som sedan blev vardagsrum.
Köket var helt enkelt med en utslagsvask och ett kallförråd – ingen diskbänk eller kylskåp. Även det kom efter kriget.

Efterkriget fick vi även ett litet badrum med WC intill rummet på andra våningen.

Jag minns att det var mycket snö utanför huset vid Vestre Aker Kirke där vi bodde. Jag minns att far tog mig med till hamnen vid Rådhuset och att sjön var frusen och att man tippade billass med snö i hamnen. Vattenledningen till vårt hus frös så vi fick hämta vatten i mjölkflaskor hos en granne. Det måste ha varit vintrarna efter krigets början.

Jag minns även att jag lekte med min syster Ellen, att hon kunde räkna till 20 och att hon var sjuk, hade kramper och dog. Jag fick bo hos Fevangs några dagar tills efter begravningen.
Jag saknade Ellen djupt för vi var så fina vänner.
Min bror Per föddes endast tre månader efter Ellens död 15 december 1940.

Invasionsdagen 9 april 1940 minns jag gott eftersom mor, Ellen och jag blev evakuerade till Sigdal med en lastbil vars chaufför far hade lyckats övertala att köra oss. Med på lastbilen var även fru Fevang och Fevangs sjuka dotter. Mor och fru Fevang satt i lastbilshytten medan jag fick sitta på flaket. Det var spännande och det var även spännande med alla flygplan i luften och tyska soldater på marsch från Fornebu mot Oslo. Jag begrep ju inget av det som hände men det var ju spännande för en 6-åring.

Jag minns även att jag skickades ut på en gård landet i närheten av Årnes för att jag skulle kunna få lite mer hull. Jag var mager som en sticka. Ett starkt minne är då jag fick vara med om att köra timmer med häst på Glåmma. Det var spännande. Ett annat minne var då de gjorde tvål på fett från gris. Det fanns ju inte riktig tvål att köpa på den tiden.

Hösten 1943 började jag i Ullevaal Skole. Jag blev inskriven i samma klass som Anders Börre, AndB, Fevang om var den ende jag kände sedan tidigare.
Tyskarna övertog ganska snart vår skola, så vi fick klassrum på Universitetet i stället. Lite senare fick vi vara i Menighetshuset i Vestre Aker. Innan kriget tog slut hade vi även haft klassrum på Tåsen skole. Att Norge var ockuperat den tyska armé var något vi alla var klar över och som vi var motståndare till utan att egentligen kunna göra något åt.

Mina klasskamrater kom från ett ganska stort upptagningsområde, från Tåsen till Stensgate och Linderen till skillnad från parallellklassen vars alla elever kom från Ullevål Hageby.
Vi var en ordentlig ”rampeklasse” som hittade på massor med hyss och var nog lärarnas plåga men vi svetsades samman i en grupp som lojalt höll samman mot omvärlden. De sista tre åren hade vi en ”klasseforstander” som hette Huseby, kallades för Susern. Han var en gammal militär som omskolats till lärare efter kriget. Något han inte alls passade som. Han var som uppnamnet ganska ”susete” och såg väl inte så bra heller. Vi var nog varandras plåga. Han var en usel lärare utan koll och min kompis Per Damsgaard och jag skolkade många lektioner för att i stället besöka Oslos alla museer. Vi hade ett antal favoritmuseer: Nationalmuseet som var det stora konstmuseet, Amaldus Nilsens samlinger, Teknisk museum, Botanisk , Geologisk  och Zologisk museer  på Töyen, Vikingmuseet och Sjöfartsmuseet på Bygdöy där också Fram fanns och Antropologisk museum. Vi fick i alla fall i oss en del av vår kultur!
Per blev tidningsredaktör och utgivare av tidningen Farmand och senare bokförläggare och direktör på Schibstedt förlag. Vi har fortfarande god kontakt.

Gunnar Tenggreen var den som bodde närmast mig. Vi var båda intresserade i att teckna och ägnade många timmar åt att vara hos varandra och teckna . Gunnar blev professionell illustratör.

Jag hade lekkamrater i Ullevål Hageby och i Stensgaten där bland andra AndB  och Tom Birkedal bodde. Vem jag lekte mest med varierade lite från tid till annan men det var alltid något på gång. Per Damsgaard var väl den jag var mest tillsammans med. Vi startade klubben ”Sleipner”. Klubben hade egentligen inget ändamål och namnet fick den pga att vi hade hittat en stämpel där det stod just ”Sleipner”. Men det var trevligt!

Det var endast tre flickor i klassen, två stycken Gerd och en Vera. Det kom till en flicka sista året men henne kommer jag inte ihåg namnet på.
När vi skulle fira 50 år sedan vi gick ut folkskolan, var det omöjligt att få tag i flickorna men de flesta av grabbarna kom till träffen eller hörde i alla fall av seg.
Det visade sig att alla var de samma glada grabbarna som de var när vi skildes för 50 år sedan. Alla gick igång direkt med tokiga minnen och prat.

AndB som blev styrelseproffs, dog i juni 2017 bara en månad efter att jag besökt honom i Spanien. Finn Ommundsen har nyligen hört av sig till Per Damsgård från sjuksängen men han kanske repar sig. Ulf ”Uffi” Jensen arbetade i många år på Akers Mekaniske Verksted i Oslo, dog ganska nyligen. Guttorm Skalmerud var den av oss som dog först efter vår 50-årsträff. Han dog i hjärntumör. Alf ”Affi” Bråthen gick bort sig i norska fjällen och dog där för ganska många år sedan. Rolf ”Jåffi” Malmberg dog plötsligt och oväntat. Rolf Billington dog efter en längre tids sjukdom i USA. Tomas ”TomTom” Drake som överraskande blev lektor, fick cancer och är nu död. Hur det är med Arne Aspen som blev ”skreddermester”, vet vi inte. Gunnar Tenggreen lever men vill inte ha någon kontakt. Så, vi är inte så många kvar som lever och som tycker om att umgås – – – Det är nu endast Per Damsgaard, Tom Birkedal och jag som är någorlunda uppgående och vid sunda vätskor. Hoppas att Finn frisknar till och kan vara med på en träff igen.

Vi var naturligtvis med i Ullevaal Skoles Guttemusikkorps. Per och Tom blåste trumpet och jag blåste althorn. Tyvärr blev jag less på på det enahanda ”umpa-umpa” som jag fick på min lott, så jag lämnade tillbaka det lånade hornet. Jag borde ju ha skaffat ett annat blåsinstrument – – –

På Tåsen fanns ett fångläger för ryska krigsfångar. Man kunde ta med ett paket med smörgåsar och några kris-cigaretter till fångarna. Som tack kunde man få ringar som fångarna gjort av kopparrör med fina utskärningar. Vi kunde ibland gå in till fångarna. Bevakningen var inte allt för sträng. Det var Wehrmacht som skötte bevakningen och de bestod ju mest av vuxna fäder som utkommenderats.​
Vi passade ju på att smygröka de billiga märkena OK och PT – det smakade ju inte gott men det var spännande!
Direkt efter krigets slut plundrade vi militärlägret på Sognsvann. Jag minns att Per hittade en fin ränsel med kopäls på som jag var mycket avundsjuk på.
Efter lite renovering fick vi tillbaka vår skola där vi gick ut klasse 7B i juni 1950.

Av någon anledning som jag inte kommer ihåg gick jag med i KFUMs Sjökorps i Oslo med lokaler i Möllergata. Sjökorpset hade en fin Colin Archer skuta som hette Vicki, 13,5 m i vattenlinjen och bermudariggad med klyver. Tillsammans med andra i Sjökorpet lade jag mycket tid på att rusta Vicki inför sommarens för olika ”tokt”.  Under vintrarna var Vicky i upplag på Paddan där underhåll och upprustning föregick. Dit kom man med en liten lindriven båt som man fick veva själv över ”Paddehavet”.
Jag var med på ett ”tokt” längs svenska Västkusten till Köpenhamn 1947 och ett annat till Marstrand ToR 1949. Vi kunde vara upp till 16 grabbar och ett par befäl på sådana sjöresor. Ombord hade vi en massa porslin efter Quislings Hirden. Det fick ju användas eftersom vi inte hade något annat i början.
Det var under toktet till Köpenhamn som jag upptäckte att jag var mycket närsynt – jag kunde inte hålla kursen eftersom jag inte kunde se sjömärket som jag skulle hålla mot.
Sjökorpset hade även ett par Grimstadjoller som man kunde låna, vilket jag gjorde flera gånger. Det var trevligt att segla! Tyvärr blev det inte så mycket mera segling senare i livet.

Sommaren 1948 fick jag resa till tante Dina och onkel Ragnvald på Loppa, med tåg till Trondheim och sedan med Hurtigruta till Skjærvöy. Den sista biten gick med lokalbåten och då blev jag riktigt sjösjuk.
Under sommaren fick jag även besöka tante Stubben och onkel Jetro i Havöysund och blev god vän med Jan och Tor, mina kusiner. Jag fick även följa med till Stockmarknes. Det var även där jag upptäckte att jag blivit ”vuxen”. Det var sista sommaren som jag kunde resa som barn men jag lärde känna Finmark och Nordnorge ganska bra. Det dröjde 20 år till nästa besök på Loppa.

Avslutningen i folkskolan gjorde det nödvändigt att läsa extra matte med en bra lärare vilket gjorde att jag klarade folkskolan med inte helt usla betyg.

Efter folkskolan fortsatte jag på Fagerborg skole, på realskolan, Det gick inget vidare de två första åren. Gillade inte läxor, gillade inte skolan och var väl ganska slö. Tom Birkedal gick i samma klass. Det tredje året flyttade jag till Hegdehaugen skole för att gå Fysiklinjen. Där fick vi en bra lärare som hette Kalle Forthun. Han fick mig att vakna. Där blev åtminstone några ämnen riktigt roliga!
Jan Berggreen och jag blev goda vänner redan under tiden på Fagerborg. Vi fortsatte sedan på Hegdehaugen tillsammans, vi gjorde båda vår militärtjänst i norska flygvapnet och gick båda på Göteborgs Tekniska Institut, dock inte i samma klass. Jag fortsatte som god vän med Inge och Jan Berggreen och vi hade fin kontakt till slutet på 70-talet. Tokiga religiösa idéer gjorde slut på den vänskapen. Jan blev direktör på LM Ericson i Norge och tjänade en massa pengar på egna fastighetsaffärer. Det sista jag hörde var att Jan sitter på ett hem i Asker.

Berit och Erling Kjærstad.

Erling och jag blev bekanta under vår tid på Göteborgs Tekniska Institut. Han började på Volvo ungefär samtidigt med mig men arbetade med tillverkningsteknik för personvagnar medan jag konstruerade lastvagnar.

Vi var rätt mycket tillsammans innan han träffade Berit, med flicknamnet Frisk. Vi fortsatte att vara tillsammans och det fortsatte medan jag var gift med Lillemor, vi hade ju till och med dubbelbröllop och vi fortsatte att vara goda vänner även efter att Ingrid och jag gifte oss.

Berit och Erling flyttade ganska snart till Oslo där Erling blev konsult bl.a. inom storkök för sjukhus.

Berit, Erling och jag åkte 1967 på en lång bilresa till Spanien och Portugal men inte riktigt på samma ställen som Ingrid och jag gjorde sedan.
Berit och Erling blev med till Loppa på ett tre veckors besök med min far och jag i 1968. Jag tror att far tyckte det var en fin semester! Vi var över på Löksletta där vi fann trappstenen till köksingången till det hus han föddes i. Mer fanns inte kvar och ingen har bott där sedan kriget.
Jag gjorde en tur i Jotunheimen med Berit och Erling 1964 då bl. a. Galdhöpiggen bestegs och Besseggen traverserades.
Annars var jag ofta med ute på Sjumansholmen i Göteborgs södra skärgård där Berits syster och man hade en stuga.

De hyrde under några år en stuga vid Samsjön på Ringerike som vi lånade vid ett tillfälle och där vi även besökte dem ett par gånger.

Berit och Erling var flera gånger i Ärla, i Paris och i Zomergem på besök och vi hälsade på hos dem. Ingrid och Berit fann varandra och blev goda vänner.
Tyvärr är båda döda nu men vi var mycket goda vänner.

Heléne Stead och Bengt ”Lillebengt” Gustavsson.

Detta är två av mina vänner bland naturisterna på Gustavsberg Naturistcamping. Vi var tre som höll ihop rätt mycket och hade trevligt tillsammans.

Heléne hade bott i USA och var amerikansk och svensk medborgare. Hon hade även varit gift med en Amerikansk polis. Hon var sportig och duktig på Volleyboll. Hon och jag tog tillsammans hand om arrangemanget av ungdomsträffar och resor på 80/90-talet på Gustavsberg Naturistcamping.  Det blev bland annat en resa till Danmark och ungdomscamping på Trumön och några tillställningar på Gustavsberg och Sandviken Naturistcampingar. 

1993 blev hon opererat för hjärntumör och var utan talförmåga i långa tider till de fick inopererat en shunt som reducerade trycket i hjärnan. Jag besökte henne flera gånger på lasarettet i Örebro. Hön hörde och förstod vad jag sade men kunde inte svara. Når hon hade fått in shunten blev det nästan som vanligt igen men hade svårt att hitta ord ibland. (Vem har väl inte det?) Helén flyttade tilll Torsby i Värmland redan i 1998 varför vi inte ses så ofta numera. Julkort och födelsedagar – men vi hade mycket trevligt innan dess. 

Bengt bodde i Karlskoga och var ungkarl. Han jobbade med vård av förståndshandikappade. Han var periodare och hade det inte alltid så lätt med sig själv men han var en underbar person när han var nykter och med en härlig humor. Vi fann att vi båda tyckte om att fjällvandra och hade flera fina turer tillsamman (se under hobbier) i norska fjällen. Bengt dog i lungcancer 2001 – han slutade röka lite för sent.
Läs vidare under Hobbyer och Fjällvandringar. 

Anneli och Kari Ritvos.

Anne och Kari var finska och han arbetade vid en finsk förpackningsindustris försäljningskontor i Paris.
De bodde i samma område som vi i Parly II i le Chesnay. De upptäckte att vi var svenskar och vi träffades. Vi trivdes gott med varandra och Ingrid och Anne blev mycket goda vänner under tiden i Frankrike. Deras svenska var lite hackig men det hindrade inte att vi hade mycket trevligt tillsammans.

Vi firade jul tillsammans 1874 i ett chalet i Thollon les Mimises söder om Lac Leman. Christopher hade ännu inte fyllt ett år. Svensk och finsk mat och brännevin hade importerats. Vi gjorde flera utflykter och åkte skidor. Det var troligen sista gång jag och Ingrid åkte skidor.

En gång tog vi hand om deras två pojkar när Anne och Kari var bortresta och vi fick en lång lista med praktiska finska ord eftersom varken pojkarna eller taxen kunde svenska. Men det gick riktigt bra, speciellt när vi tog med dem på Musé Grevin och gick på Restaurant Chartier efteråt. 

De besökte oss i Ärla flera gånger och vi besökte dem i Helsingfors, i Vanda  och i Hankasalmi där de hade en underbar Ria (sommarstuga).
Det var i Hankasalmi jag fick prova på äkta finsk rökbastu. En upplevelse! 

Tyvärr dog Anne i bröstcancer för många år sedan och Kari har gift om sig med Eija som endast pratar finska. Så nu är det julkort som gäller. Tyvärr!