Händelser och minnen

Jag kommer här att berätta lite om vänner och om händelser och minnen från mitt och Ingrids liv som kan vara värda att berättas. De är utan någon kronologi men kommer att dateras i den mån jag kan.

Ingrid och jag (1970 – )

Ingrid och jag träffades i Göteborgsposten i januari 1970 – via en annons som jag infört. Ingrid svarade per brev och jag svarade genom att ringa henne. Vi pratade mycket länge och bestämde oss för att träffas. Vi fann varandra på direkten och förlovade oss 25 mars 1970 efter endast tre månader. Jag låg på hårt! I september samma år flyttade vi in i vår första gemensamma bostad i Kobbegården 28 i Askim – tre rum och kök som var helt nybyggt. Vi möblerade så snabbt det gick med Ingrids möbler och med möbler som vi köpte på krita. Jag hade ju inga möbler eftersom jag tills dess hade bott på ett ungkarlshotell på Långströmsgatan på Hisingen. Innan dessa hade jag lämnat lägenheten på Ängskogsvägen 25 i Tuve i samband med hemskillnaden med endast några få ägodelar och kläder.

Jag älskade denna tiden bland annat därför att jag nu hade en partner som jag älskade och med vilken jag kunde diskutera vår gemensamma ekonomi. Vi hade från allra första början allt gemensamt och delade allt! – – – och så har vi det fortfarande. En enorm skillnad från mitt liv med Lillemor.

Ingrids mor, styvfader och två halvbröder bodde i Halmstad. Halvbröderna var mycket yngre än Ingrid. Vi hade mycket kontakt med Ingrids familj i Halmstad medan Ingrids mor levde. Hon blev 92. Ena brodern, Karl, blev författare och förlagsredaktör. Den andra brodern, Edvard, blev professor och lärare vid Universitetet i Sandviken/Gävle.

Ingrid föddes 12 september 1940 i Stockholm. Hennes var var Tage Nyberg som hennes mor skildes ifrån redan efter 2½ år. Ingrid och hennes mamma, Astrid Marianne, bodde sedan en tid hos Ingrids morbrors familj i Stocksund medan Marianne utbildade sig till sjuksköterska. Mor och dotter flyttade till Visby på Gotland i 1947.
Så småningom blev Marianne gift med läkaren Åke Nordlander.
Familjen flyttade sedan till Halmstad där styvpappan blev 1:a provinsialläkare och Ingrid gick ur flickskolan 1956.

Ingrid utbildades till Bakteriologisk Assistent (som det hette då) vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Hon arbetade på Bakteriologisk Laboratorium på Sahlgrenska som Bakteriologisk Assistent när vi träffades. Hon hyrde då en mycket liten lägenhet utan kök och badrum – endast kokvrå och ett WC med handfat – och med en endast 70 cm bred säng!

Sommaren 1970 åkte vi på semester i Norge med en isblå amazon som jag lånat på Volvo. Vi åkte runt i Jotunheimen, på Vestlandet och i Telemark. Underbar resa!

Jag var då fortfarande rent formellt gift med Lillemor, fast med hemskillnad. Jag hade tills dess inte brytt mig om att ta det slutgiltiga steget att få en formell skilsmässa men nu blev det snabbt aktuellt.

Under 1971 tog Ingrid körkort och vi åkte på en kortare semester i södra Danmark och norra Tyskland. Ingrid körde en hel del.

10 september 1971 kunde vi gifta oss i all enkelhet på Stadshuset i Göteborg med Härje Stenberg som förrättare. Ingrids mor och Maj-Britt Johansson (numera Ekh) var vittnen. Vi firade dagen på en kinesrestaurang. Senare i veckan åkte vi till Oslo till mina föräldrar och firade lite där också. Vi var mycket lyckliga!!

Sommaren 1972 åkte vi på en lååång semester till Frankrike, Spanien och Portugal. Ett av våra stora minnen tillsammans. Beskrivs lite längre ner.

Lillemor Elisabeth Borghild Johanne Hoel (1959 – 1067)

Jag kände Lillemor sedan min tid i norska Flygvapnet på Gardermoen. Vi träffades igen i Göteborg bara en kort tid efter att jag börjat min anställning på Volvo och började umgås. Lillemor var född 1931-07-03 i Oslo och räknade sig som skådespelare och var alltså drygt 4 år äldre än jag.

Vi gifte oss i Allhelgonakyrkan i Göteborg i ett dubbelbröllop med vännerna Berit och Erling Kjærstad den 22 december 1960. Vi bodde först i min lägenhet på Mölndalsvägen 11A och senare en kortare tid på Fjällgatan 28 i Masthugget och slutligen på Ängskogsvägen 25 i Tuve.
Lillemor var inte intresserad i att skaffa barn. Hon var livrädd för bli med barn och att ev. behöva föda ett barn. Det påverkade vårt samliv och vi fick heller inga barn. Så här efteråt var ju det bara bra!
Hon var även lite för glad i alkohol och tålde det dåligt.

Lillemor tillbringade mycket tid i Oslo hos sin familj där och med olika uppdrag i radio och film. Hon var aldrig intresserad i vår ekonomi och medverkade starkt till att försämra densamma.
Vår relation försämrades successivt fram till dom om hemskillnad 11 oktober 1967. Först två år senare träffade jag Ingrid. Däremellan hade jag en allvarlig affär med Monita. Det var rätt nära att det hade blivit oss men så blev det inte.

Efter mitt uppdrag på Volvo i Mellersta Östern våren/sommaren 1967 flyttade jag från lägenheten i Tuve via inneboende hos vännerna Liv och Ragnar Frid i Torslanda till ungkarlshotellet på Långströmsgatan. Jag bodde på ungkarlshotellet fram till Ingrid och jag flyttade in i vår lägenhet på Kobbegården i Askim.

Lillemor dog 1987-11-01 och ligger begravd på Östre Gravlund i Oslo

Ingrid och min semester 1972.

Vi hade en begagnad, mörkblå Volvo Amason med någon slags plastsäten men i bra skick. Bilen hade en kraftig motor med dubbla SU-förgasare.

Stenalines färjor från Göteborg till Kiel var det naturliga första valet. Det tog oss ju direkt ned till kontinenten. Vi åkte via Nederländerna och Belgien till Paris och Versailles som en första etapp. Därefter forsatte vi mot Spanska gränsen vid Irun och vidare mot Torrelavega vid Santander. Vi besökte den berömda grottan vid Altamira som man då kunde gå ner i och se på de fantastiska målningarna på väggarna i grottan.
Färden gick sedan mot Santiago de Compostela men vi stannade på ett par ställen innan dess, Gijon och Villalba där vi övernattade på de kända paradorerna. Katedralen och klostren i Santiago besågs. Dystert men imponerande. Resan gick vidare till Viana do Castelo strax över gränsen till Portugal och strax därefter till Barcelos, Braga och Guimaraes. Den imponerande anläggningen Bom Jesus besågs och fotograferades och vi inhandlade souvenirer. Det var svinaktigt varmt och vi svättades ymnigt när vi gick upp alla trapporna. Det växte en sorts mimosa bredvid trapporna med underbart vackra blommor och det fanns en bra restaurang på toppen med god mat och kylda drycker.
Porto fick inte missas och vi provade flera portviner med bra resultat – och utan några insidenser trots något onykter bilfärd därifrån. Men blev kanske lite onödigt glad.

Efter tillnyktring kunde vi fortsätta till Buçacos nationalpark och besöka det lyxiga jaktslottet som nu var en fin restaurang. Massor med fina Azuleios. Vi tog oss sedan till Coimbra som vi besåg, framför allt universitetet och sedan till Batalha och Alcobaça med sina enorma, fantastiska kloster. Portugal har massor med fantastiska kyrkor och kloster sedan 1500-talet då landet fick in stora rikedomar från sina kolonier och sin handel. Landet har varit ganska förskonat från krigens förstörlser och klimatet har inte förstört så mycket. Diktatorn Oliveira Salazar satt fortfarande med makten i Portugal i 1967 men dog 1970.

På pensionatet, Estrela do Mar, på den stora sandstranden i Praia do Pedrogao blev vi några dagar och gjorde utflykter därifrån. Bland annat till Fatima – också det en imponerande katolsk anläggning där Ingrid fick en tillsägelse om olämplig klädsel (bara armar). Fatima är en av de viktigaste platserna inom katolicismen.  Den 13 maj 1917 uppenbarade sig Jungfrun för tre barn. Ett av barnen, Lucia, levde fortfarade i ett kloster utanför Coimbra när vi var där. Årsdagen firas varje år med många tillresade pilgrimmer.

Resan gick sedan till Obidos med sin ringmur, vita hus, aqueduct, trånga gränder och mycket blommor. Vi träffade ett amerikansk par där som vi delade mat och vin ned på torget!
Nu började det närma sig Lisboa men på vägen dit tittade vi på det fantastiska och enormt stora biblioteket i Mafra, klostret  och palatset i Sintra och Pena Palace, Colares, Cascais och Cabo da Roca som är Europeiska kontinentens västligaste udde. Pena Palace var fantastisk med sina azuleios och klostret i Sintra hade ett imponerande kök.

I Lisboa tittade vi på ett äventyrligt museum med hästvagnar från bland annat Filip den andres tid och Capucinerklostret samt själva staden med borgen Sao Jorge. Naturligtvis gjorde vi också ett besök på en restaurang i Alfama med fadosång.
Ett annat lite minne från resan var besöket på Estufa Fria mitt i Lisboa. Ett gammalt stenbrott som gjorts om till ett underbart exotisk växthus men bl.a. söta andkycklingar.

När vi sedan börja vända hemåt passade vi på att besöka städerna Evora och Elvas nära Spanska gränsen. Vi sökte svalka i en romersk arena utanför Sevilla och besåg även staden men åkte sedan vidare till Cordoba. Utanför Cordoba fanns ruinerna av Medina Azzarah som vi svor på vi skulle besöka igen om 10 år. Det har tyvärr aldrig blivit av. Mezquita de Cordoba  besöktes ganska grundligt eftersom det var mycket svalare där än utanför och i bilen.

På vägen hem genom Spanien besökte vi även ännu en parador utanför Albaçete där jag fick lämna Ingrid i pant medan jag åkte in till staden för att skaffa mera Spansk valuta. Hon var en smula nervös vid det tillfället. Observera att detta var på General Francos tid vid makten.
Via Barcelona satte vi fart hemåt längs Franska Rivieran mot Genéve och vidare via Hamburg till Kiel och färjan till Göteborg. Vi hann i alla fall se Hagenbecks Djurpark som hastigast.
Et annat kärt minne på vägen hem: Vi övernattade i Meximieux och hade inhandlat en stor mängd härlig, mogen frukt av alla de slag. Vi åt frukten över ett handfat på rummet tills vi nästan sprack. Underbart! Fast dagen efter uptäckte Eirik att det en bra restaurng i samma hus, Logi de France. Den missade vi, fast  – – – –

Hela resan tog drygt tre veckor var på över 700 mil – och bilen höll! Det var en fin, om än lite sen bröllopsresa!

Barn och ungdom i Ullevål Hageby (1936 – 1953).

Det är risk att det blir lite dubbelt, eftersom jag redan har berättat en del av det som kommer här på andra ställen på hemsidan. Ni får stå ut med det.
Av den tidigaste barndomen kommer jag inte ihåg så mycket men några ögonblick är fast i minnet.

Jag minns att det var en massa snö och det är inte endast för att jag sett bilder med mig själv som liten i snön. Jag kommer ihåg att det var stora snöhögar utanför grinden mot kyrkan där jag grävde hålor och de finns inte på bild!

Jag gick hos ”parktante”. Parktanten var som en slags dagmamma/mulletant som samlade upp oss på Blindernveien varefter vi gick i samlad trupp till Törteberg som var en stor ”lökke” nedanför Universitetet. Om inte mor stod och väntade när vi var tillbaka, blev jag bundit fast i kyrkogårdsgrinden där jag satt fast tills mor kom. Det funkade. Jag var ett tålmodigt barn. Jag kommer ihåg Törteberg men inte fastbindningen. Det var mor som senare berättade om det och så har jag det nästan på ett fotografi.

Jag kommer ochså att jag tog en enkrona eller två och gick ner till kiosken som fanns där Ullevålsveien korsar Sognsveien och blir Ullevålsallén – som det var då. Jag köpte en liten gubbe i färgat glass som var fylld med små sockerkulor i olika färger. Stölden blev upptäckt och jag fick mitt straff. Jag kommer inte ihåg vad eller hur men det var något som sved!  Dessutom placerades gubben uppe på radion som satt på en hylla högt uppe på väggen. Jag fick givetvis bara titta på på gubben. Jag vet inte att jag någonsin stal pengar av någon sedan dess!
Jag bör ha varit 3 eller 4 år gammal.

Vi hade ju utedass (do) och när man hade det, kom det ibland en lastbil med ett par gubbar som hämtade vårat fyllda kärl och satte dit ett tomt. Dessa gubbarna kallade jag för ”domann”. Jag fick åka med dem i lastbilen till kyrkogårdens port och fick gå hem därifrån. Men jag hade bestämt mig! Jag skulle bli ”doman”! Det verkade vara ett trevligt jobb!

Vi bodde ca 10 meter från kyrkan i ett stenhus byggt 1854 med badkar och kallt vtten i källaren, vedeldning, utan kylskåp etc. men det fanns elektricitet, vatten och en utslagsvask i köket. Från början fanns det kök och två rum på nedre plan och ett rum på övervåningen, sovrummet.
Efter kriget fick vi utvidgat med två rum på nedre plan, ett vardagsrum och ett sovrum för mina föräldrar. När jag blev stor nog flyttade jag upp på övervåningen men innan dess sov Per och jag i det som sedan blev vardagsrum.
Diskbänk med diskhoar med avlopp etc och kylskåp kom först en tid efter kriget.

Efter kriget fick vi även ett litet badrum med WC intill rummet på andra våningen.

Ett av mina tidigaste minnen var att det var mycket snö där vi bodde och kalla vintrar. Jag minns att far tog mig med till hamnen vid Pipervika och att hela hamnen och fjorden var frusen och att man tippade billass med snö där.
Vattenledningen till vårt hus frös så vi fick hämta vatten i mjölkflaskor hos en granne. Vi fraktade mjölkflaskorna på en kjelke. Det måste ha varit de stränga vintrarna i krigets början. Jag minns även att jag var mycket intresserad i hur gubbarna försökte tina upp ledningarna.

Jag minns att jag lekte med min syster Ellen, att hon kunde räkna till 20 och att hon var sjuk, hade kramper (epilepsi) och slutligen dog. Egentligen var det hjärnhinneinflammation som hon dog av.
jag var mycket ledsen! Jag fick bo hos Fevangs några dagar tills efter begravningen.
Jag saknade Ellen djupt för vi var så fina vänner. Jag saknar henne faktiskt fortfarande!
Min bror Per föddes endast tre månader efter Ellens död 15 december 1941.

Invasionsdagen 9 april 1940 minns jag gott eftersom mor, Ellen och jag blev evakuerade till Sigdal med en lastbil vars chaufför far hade lyckats övertala att köra oss. Med på lastbilen var även fru Fevang och deras lilla, sjuka dotter. Mor och fru Fevang satt i lastbilshytten med spebarnen medan jag fick sitta på flaket. Det var spännande och det var även spännande med alla flygplan i luften och tyska soldater på marsch på Drammensveien från Fornebu mot Oslo. Jag begrep ju inget av det som hände men det var ju i alla fall spännande för en 6-åring.
Vi fick bo i Bryggerhuset på gården Björndalen hos Hans och Kjellfrid Blekeberg. Där bodde vi  förresten flera somrar tills vi fick byggd ”hytta” i Langbråtan, ca en km längre norrut. Kjellfrid och Agnes i granngården litt lenger nord i Björndalen, var gamla vänner till mor från Danviks Ungdomsskole där de hadde gått tillsammans.  Agnes var mor till 7 barn og Kjellfrid hadde 5, så det fanns många att leka med och senare att hjälpa med arbetet på gårdarna.
Det blev många somrar som man var der. Jag blev bara en till i barneskaran på de två gårdarna. Man fick ju hjälpa till eftersom lekkamraterna givetvis fick bidra till familjens uppehälle. Man fick lära sig ett och annat om jordbruk och det var ju inte så onyttigt!

Ett annat minne var när jag skulle börja på skolan hösten 1943. Mor tog mig med till Ullevaal skole. Där träffade vi Fru Fevang som var där med Anders Börre, AndB, som jag kände sedan tidigare. Vi kom i samma klass, 1B. De andra i klassen kände jag inte utom Tom Birkedal som jag hade treffat tidigar eftersom han bodde i samma hus som AndB.
Tyskarna övertog ganska snart vår skola, varför vi fick tillfälliga klassrum på Universitetet på Blinderen i stället. Lite senare fick vi rum i Menighetshuset i Vestre Aker. Jag minns speciellt ”Svenskesuppa” som vi blev serverat varje dag i våra gamla litersboxar i aluminium. Grynsoppan var inte lika populär men då och då var det ”betasuppe”. Innan kriget tog slut hade vi även haft klassrum på Tåsen skole. Att Norge var ockuperat av den tyska armé var något vi alla var klar över och som vi var motståndare till utan att egentligen kunna göra något åt det.

Ett ännu tidigare minne var när jag gick på Barrat-Dues Musikalske Barnehave på Lyder Sagens gate. Den finns fortfarande! Jag kunde ta mig dit själv. Det var ett trevligt ställe där jag bland annat fick slå på trumma. Men jag minns ochså att jag blev visat ut på gången. Minns inte vad jag hade gjort för galet.

Jag minns dagen då Filpstadbryggan exploderade. Det var en söndag strax föra jul 1943 och min mor höll på att baka något. Hon och jag var i köket och min far hade rest till centrum i ett eller annat ärende då det small. Mor bad mig gå ut och säga till dem att låta bli att skjuta på en söndag. Jag var med på skämtet och gick ut och öppnade ytterdörren då den stora explosionen small av. Jag blev ordentlig överraskad och mor blev orolig för far. Det fortsatte sedan att explodera i flera dagar.
Det blev stora skador över hela Oslo, fönster krossades i massor. Far kom i alla fall hem igen oskadd.

Jag minns även att jag lite senare under kriget skickades ut på en gård på landet i närheten av Årnes för att jag skulle kunna få lite mera hull. Jag var mager som en sticka. Ett starkt minne är då jag fick vara med om att köra timmer med häst på isen på Glåmma. Det var spännande när vi ibland åkte igenom det övre islagret. Ett annat minne var då de gjorde tvål på fett från en gris. Det fanns ju inte riktig tvål att köpa på den tiden. Endast B-såpe som var lika nyttig som vilken träbit som helst!
Jag bodde där i alla fall så pass länge att jag började kalla värdfolket för mor och far.

Under kriget hade vi en villagris i kyrkans redskapsbod. Det fanns ett grishus och en binge på baksidan. Grisen hette Kari och kunde ta sig ut till bingen genom lucka i väggen. Grisen fick inte så mycket mat som den skulle behövt om det inte var krig och matbrist och var därför smal och smidig som en räv och rymde då och då. Far fick ibland gå långt iväg när folk ringde och talade var grisen senast hade observerats.
Grisen delade vi på med ett par andra familjer, bland annat Fevangs. Delägarne kom med skuler till grisen men det räckte inte varför grisen även fick utfodras med sillmjöl. När den till slut slaktades, till min stora sorg, smakade den av sill. Men det blev julmat i all fall.
Vid ett tillfälle fick grisen magsjuka och behövde komma till en veterinär. Veterinärhögskolan låg ganska nära men lite för långt för att gå dit med grisen koppel. Far lyckades få en taxi att köra honom och grisen till Veterinärhögskolan men ville inte vänta och köra hem dem. Bilen blev nog ganska nerskiten. Far fick gå hem efter skottkärran och köra hem grisen i den.
Vår stora trädgård blev givetvis potatisåker og grönsaksland men fruktträden fick stå kvar och gav värdefull frukt. Träden var givetvis föremål för ”epleslang” som i alla andra frukt-trädgårdar.

Det var även brist på gjödsel under kriget.  Alla hade ju antigen en trädgård eller också en parcell där man odlade grönsaker för sitt eget uppehälle. Alla passade på när någon häst råkade köra förbi på gatan och då släppa några frestande hästskitar. Då fick man skynda sig med sopskyffeln innan någon granne hade sett godsakerna!

Givetvis minns jag dagen då ”freden bröt lös”. Jag hade varit på Vestkantbadet och övat simning och upptäckte på vägen hem att det hade blivit fred – fast det såg inte riktigt ut som fred. Folk var som galna men det var i alla fall klart vad det handlade om. När jag kom hem fixade min far en lång styrstång (används för styrning av kälke) med en jättestor norsk flagga som jag bar omkring på Ullevålsveien och Songsveien, där jag inkasserade massvis med en- och tvåkronor (på papper). Folk hade ju massvis med pengar eftersom det inte fanns något att använda dem till i ett ockuperat Norge och att en söt grabb med stor flagga måste premieras!
Flaggan har jag kvar men vi har ingen stång att hämnga upp den i.

På Menighetshuset var jag även medlem i KFUM-klubben Fakkelen en stund. Jag var med i ”Speidern” ett slag, i ”Älgpatrullen” innan jag blev med i ”KFUMs Sjökorps”. Det blev en hel del föreningsverksamhet. Var bland annat med på en ”speiderleir” i Hvitsten och tur till Rödtangen på Hurumlandet.

Mina klasskamrater kom från ett ganska stort upptagningsområde, från Tåsen till Stensgaten och Linderen till skillnad från parallellklassen vars alla elever kom från Ullevål Hageby.
Vi var en riktig ”rampeklasse” som hittade på massor med hyss och var nog lärarnas plågoris. Det var endast tre tjejer i klassen och de hade kanske inte lika kul som vi grabbar. Klassen svetsades samman i en grupp som lojalt höll ihop mot omvärlden. De sista tre årene, från hösten 1947,  hade vi en ”klasseforstander” som hette O. Huseby, kallades för Susern. Han var en gammal officer som omskolats till lärare efter kriget. Något han inte alls passade som. Han var som uppnamnet ganska ”susete” och såg väl inte så bra heller. Vi var nog varandras plåga. Han var en usel lärare utan koll och utan pedagogisk kompetens.

Klasse 7B 1950 på Ullevål Skole

Mitt i 4:e klass fick jag lunginflammation och blev inlagd på Diakonhjemmets sjukhus som ju var min fars gamla sjukhus där han utbildats och arbetat i många år. Jag skulle få penicillin med spruta var tredje timme. Ve och fasa! Jag var panisk rädd för sprutor på den tiden. Men penicillin var helt nytt i Norge efter kriget.
Jag kämpade länge innan de fick satt de första sprutorna. Sedan blev det bara rutin. Så var det med det. Jag tappade givetvis en massa utbildning på de veckorna jag var borta men det gick ju det oxå!

Susern utsattes för många ”hyss” och han tog till grepp som han inte behärskade och som aldrig hade avsedd verkan. Att flytta på skolbänkarna var något han var speciellt känslig för. Den minsta lilla centimeter kunde resultera i något straff och meddelande med hem till föräldrarna. Vid ett tillfälle var det någon som stack en passar- eller blyertsspet i min rumpa, på vilket jag reagerade genom att sparka till förövarens skolbänk så den nästan gjorde ett varv. Susern reagerade direkt, for ned till mig, tog tag med båda händer om min hals och lyfte mig upp ur bänken och skakade mig. ”Det är förbjudet att flytta bänkarna” skrek han. ”Ut ur klassen” skrek han. Han släppte mig och jag störtade mot dörren. Jag var också fly förbannad och skrek ”faaan!” Susern sprang efter mig och hann upp mig innan jag hade hunnit ut ur rummet. ”Svarar du ochså!” skrek han och upprepade halstag, lyft och skakning och kastade mig ut på gången.
Det blev meddelande hem till mor och far men det kom aldrig fram! Pers bror fixade en signatur som sedan godtogs, varefter sidan i meddelandeboken revs ut  – – – –

Jag minns även att Arne Aspen blev kvar ensam med Susern en gång och att han kom ut efter ett slag, uppriven och arg som ett bi. Han hade slagits med läraren. Det ledde till protester men inget annat. Arne hade dyslexi men det var det ingen som hade förståelse för på den tiden. Men han blev mästerskräddare i alla fall och hade en stor verksamhet i Ålborg med tillverkning i Indien.

Susern hade dåligt syn. Han hade glasögon för att läsa och tittade över glasögonen när han skulle se ut över klassen. När vi hade undervisning i religion, bestod detta mest i att vi fick läsa upp det psalmvers som vi hade fått i läxa. När man inte hade läst på så man kunde versen, rev man ut sidan ur psalmboken, vek ihop sidan så att versen man skulle läsa upp passade i handen. Sedan var det bara att läsa innantill. Susarn tittade ner över klassen i sina läsglasögon men upptäckte inget. Susarn hade inte en susning!

Man klarade sig på något sätt men det fanns inget mål om förvärvande av kunskaper.
Susern förstörde mer än han tillförde när det gäller skolkunskaper men vi lärde oss kanske ett och annat om livet – – – -.

Ibland  retade vi Susarn genom att kasta delar av suddegummi på tavlan med han skrev på den. Han lyckdes aldrig sätta fast någon för kastandet men det blev ju ett helsikes skällande!

Min kompis Per Damsgaard och jag skolkade många lektioner för att i stället besöka Oslos alla museer. Vi hade ett antal favoritmuseer: Nationalmuseet som var det stora konstmuseet i Oslo, Amaldus Nilsens samlinger, Teknisk museum, Botanisk Have, Geologisk  och Zologisk museer  på Töyen, Vikingmuseet och Sjöfartsmuseet og Folkemuseet på Bygdöy där också Fram fanns och Antropologisk museum. Vi besökte dem grundligt! Vi kunde gott ha åtagit oss att vara guider på flera museer. Amaldus Nilsen var en stor favoritt. Han hade bott på Majorstuveien 8 och jag har ett tidigt verk av honom på väggen! Vi fick i alla fall i oss en del av vår kultur!

Per och jag försökte oss på att charmera de två Gerden i våran klass, Gerd Aakvaag och Gerd Bokre, genom att köra dem på våra sparkstöttingar. Men det blev inte så mycket med det.
Vi hade givetvis även rattkälker och det gick faktiskt att åka ända från toppen av Sognsveien ungfär där Gunnar bodde och ända ner till svängen före Adamstuen. Vi åkte på trottoaren som på den tiden var dåligt snöröjda och inte sandade. Vi kunde åka över och förbi både Stensgaten och Kirkeveien. Det var inte riskfritt men biltrafiken var gläsare och vi höll god uppsikt. Vi kunde till och med erbjuda skyss till vuxna som var hågade. Med en vuxen som passagerare gick det både fortare och längre.

Gunnar Tenggreen var den som bodde närmast mig. Vi var båda intresserade i att teckna och vi ägnade många timmar åt att vara hos varandra och teckna. Hans farsa var sjöman och hemma mycket sällan. Hans syster dog ganska plötsligt och dramatiskt och han tog det mycket hårt. Gunnar blev professionell illustratör och konstnär. Tyvärr ville han inte ha någon kontakt med sina gamla klasskamrater på äldre dar.

Jag hade lekkamrater i Ullevål Hageby och i Stensgaten där bland andra AndB  och Tom Birkedal bodde. Vem jag lekte mest med varierade lite från tid till annan men det var alltid något på gång. Per Damsgaard var väl den jag var mest tillsammans med. Vi startade klubben ”Sleipner”. Klubben hade egentligen inget ändamål och namnet fick den pga att vi hade hittat en stämpel där det stod just ”Sleipner”. Men det var trevligt!

Vi ordnade någon gång en hopptävling i backen mot ”gartneriet” (handelsträdgården). Underbacken var dock lite väl brant och jag minns att Jörgen (?) Juve hoppad ända ner på den horisontella marken nedanför och fick köras till Ullevål Sjukhus. Det var väl ett fall på runt 6 meter. Han vann! Jag vågade aldrig ta i ordentligt.

I Kirkeveien gick ”trolleybussen” (elektriskt drivna bussar). Bussarna hade en box längst bak avsedd för skidor. Kanten på boxen var lagom hög att ta tag i så man kunde åka snålskuts med händerna hängande i boxen.
Det gick givetvis endast under vintern när det var holke eller is på gatan. Man saltade inte på den tiden.
Blev man upptäckt, blev man jagad av konduktören eller polisen. Jag jorde det endast några få gånger men det var en populär sport.

Mine klasskamrater visste givetvis att jag bodde vid kyrkan och att min far hade hand om kyrkogården och sådant som hade med det praktiska med kyrkan att göra. Gravar och död rörde sig i deras fantasier. De försökte så gott de kunde att skrämma mig men lyckades inget vidare. Däremot skrämde jag nästan vettet ur dem en gång när de ville se likkällaren. Jag kunde ju visa dem, eftersom vi hade nycklarna – och smällde igen dörren bakom dem en liten stund. Jag kommer inte ihåg om jag även släckte lyset. Det har de inte glömt!

Under någon helg fick Per, Tom och jag för oss att vi skulle cykla till vår hytte i Sigdal. Det blev 10 mil var väg. Jag hade cyklat sträckan mer än en gång tidigare, så jag visste ju hur långt det var. Men för de andra blev det tungt. Vi tog oss i alla fall dit med proviant och annan packning. Vi utforskade omgivningen med bland annat en gammal koppargruva och diverse utsiktspunkter etc. Vi hade en gammal handvevat gramofon med några riktigt gamla stenkakor, fransk marschmusik och lite annat. Skivorna seglade fint neråt dalen och en del gick i kras. Vi hade i alla fall kul och vädret var fint tills vi var halvvägs till Oslo. Jag hade glömt det men Tom kom ihåg att vi i hällande regnväder, mitt i Lierbackarna, trötta, hungriga och regnblöta, stannade under några träd för att äta kalla fiskbullar direkt ut en burk som vi till slut fick öppnat. Vi tog oss i alla fall hem för egen maskin. Det fanns inga alternativ på den tiden.

Av de andra lärarna fanns det några man kommer ihåg. Jensen var slöjdlärare. Det var väl inte så mycket han egentlig försökte att lära oss men vi fick såga, hyvla och snickra i största allmänhet. Det blev en del skärbrädor och smörknivar och jag försökte göra ett hörnskåp som aldrig blev klart. Det var i alla fall några händiga som lyckades få till några egna alster.
Annars gick slöjdtimmarna mest åt att hitta på nåt annat än det timman var avstt för.
Det som Jensen var mest känd för var ”Jensen spesial”, ett smäll i bakhuvudet med öppen handflata.

Vi fick en gång en vikarie, en ung söt kvinna, som skulle lära oss att teckna. Det slutade med att hon svimmade. Vi hade fört sånt liv och oväsen. Rektorn kom och vi fick världens utskällning. Den gången skämdes vi faktiskt.

Skruskøyter var noe man fick kämpa med innan man fick råd till något bättre!

Skridsko var en populär sport. Det började i Stensparken med ”skrusköyter” eller i den lilla parken vid Prestegårdsveien. Jag kommer även ihåg att det var ”sköytebane” på dammen på Damplass. Det blev ibland problem med att nyckeln som man skruvade fast skridskorna med på pjäxorna försvann. Det var även stora problem med att sulorna på pjäxorna var för mjuka så att skrillorna ramlade av. Och så fick man ont i anklarna och tårna förfrös. Det gjorde helsikes ont när de tinade. Det var i alla fall roligt! Inget man kunde vara utan!
Lite senare fick jag köpa ett par längdloppsskridskor och kunde träna på Frogner stadion där Oscar Mathisen stod staty – eller var det Ballangrud?
”Gå på ski” gjorde vi mest på Speidersletta og runt Kringsjå och Sognsvann. ”Damefallene” var i början skrämmande men blev senare bara ett skönt avslut på en fin skidtur.

Det var, som sagt, tre flickor i klassen, två stycken Gerd och en Vera. Det kom till en flicka sista året men henne kommer jag inte ihåg namnet på.
När vi skulle fira 50 år sedan vi gick ut folkskolan, var det omöjligt att få tag i flickorna men de flesta av grabbarna kom till träffen eller hörde i alla fall av seg. Det fanns visst inte person-nummer på den tiden vi gick i Folkskolan och de hade givetvis bytt efternamn för länge sedan. Vi fick reda på att Vera var död.
Det visade sig att alla var de samma glada grabbarna som de var när vi skildes för 50 år sedan. Alla gick igång direkt med tokiga minnen och prat.

Deichmanns Bibliotek blev ofta besökt och många böcker blev lånade och läst. Det gick fort att cykla dit nerför Ullevålsveien men det var tungt tillbaka uppför backarna. Böcker om upptäcktsresor och sådant som handlade om polarfarare och jägare var populära. Men även vanliga ”gutteböker” om indianer och vildmark. I massor! Det var kanske läsningen som gjorde att jag blev närsynt. Det var de som påstod detta i alla fall.
Jag minns att jag tyckte det var intressant med geografi/kartor och jag lästa allt jag kom över av böcker om upptäcktsresor och främmande länder. Jag minns en gång när Per Damsgaard och jag tittade i en kartbok och pratade om resor då vi upptäckte att kontinenterna passade ganska väl i varandra och tyckte att det var lite underligt. Det var långt innen vi lärde oss något om hur dagens kontinenter hade bildats genom kontinetalplattornas rörelse.

Jag blev tidigt medlem i KFUM Sjökorps där man hade möte varje måndag. Diciplinen ble strängt tillämpad med uppställning, kort andakt och ”Sjökorpssangen”. Jag var nr 1584. Jag har fortfarande sångboken och läroboken ”Gutter til Sjös”. Vi hade läxor mellan varje möte.
Sjökorpset hade en fin Colin Archer-skuta som hette Vici, 13,5 m i vattenlinjen och var bermudariggad med klyverbom. Tillsammans med andra i Sjökorpset lade jag mycket tid på att rusta Vici inför sommarens för olika ”tokt”.   Under vintrarna var Vici i upplag på Paddan där underhåll och upprustning föregickunder våren. Det blev många cykelresor genom hela Oslo till Paddan. Man tog sig ut till ön Paddan via en liten lindriven båt som man fick veva själv över ”Paddehavet”.
Jag var med på ett ”tokt” längs svenska Västkusten till Köpenhamn 1947 och ett annat till Marstrand 1949. Vi kunde vara upp till 16 grabbar och ett par befäl på sådana sjöresor. Ombord hade vi en massa porslin efter Quislings Hirden som hade haft båten under kriget. Det fick ju användas eftersom vi inte hade något annat.

Det var under toktet till Köpenhamn som jag upptäckte att jag var mycket närsynt – jag kunde inte hålla kursen eftersom jag inte kunde se sjömärket som jag skulle hålla mot. Jag blev snabbt avpolleterad som rorskarl. De andra grabbarna på seglatsen upptäckte att jag snarkade. Jag blev resolut utsparkad ur salongen och fick sova i segelförrådet! Fullt förståligt!
Sjökorpset hade även ett par Grimstadjoller som man kunde låna, vilket jag gjorde flera gånger. Det var trevligt att segla! Tyvärr blev det inte så mycket mera segling senare i livet.

Kinobyggnaden och den gamla kiosken

Ullevå Kino var stället där man kunde uppleva Tarzan, Hoppalong Cassidy, Helan og Halvan och diverse indian och cowboyfilmer mm. For det mesta hade vi fått tigga till oss pengar av våra föräldrar men om det inte gick, fanns det bra lösning på biljettproblemet. En eller två gick in på betald biljett. När man sedan blev kissnödig kunde man passa på att släppa in kompisarna bakvägen.  Jag kommer inte ihåg att någon jag kände någonsin blev haffad. Men vi hade hört om att sådant kunde inträffa.

Det fanns ett sätt att skaffa pengar till biografen. Under golvet till telefonkiosken som fanns i biografens närhet kunde vi leta tappade mynt. Telefonen var ju myntopererad och det var lätt att tappa mynt när man försöke ringa. Mynten trillade ner på golvet som bestod av rist med smala plåtlameller. De tapade mynten trillade ner under golvet och de flesta brydde sig inte om att gräva efter mynten. Det gjorde däremot vi. Det var bara att lyfta på golvristen ocg så var biobiljetten fixad – ibland.
Det fannas även annat roligt man kunde göra med telefonkiosken. Man kunde ringa gratis!
Man fick slå på klykan 10 gånger minskad med respektive tal i telefonnumret man ville ringa. Det var många som fick konstiga telefosamtal.

Jag trodde jag skulle kunna skaffa lite pengar genom att sälja korv på en fotbollskamp på Ullevål Stadion. Jag fick tilldelat en plåtlåda med korv i varmt vatten att ha i en stropp på magen och ett fack att ha ”lomper” i. Därefter släptes man in på stadion och gick runt och sålde korv med eller utan lompe. Och så fick man ju titta på matchen!
Om det berodde på att jag ätit för mycket korv själv eller om jag blivit lurad av mina kunder vet jag inte men min far fick lösa ut mig eftersom affärerna hade gått rejält back! Jag tror att det gällde hela 8 kronor. Det var där och då jag beslutade att jag inte villa ha något mera att göra med affärer i fortsättningen!

I närheten av Ullevål Stadion fanns det en restaurang som hade en spelautomat som vi gjorde flera försök på att plundra. Avsikten var att man skulle skjuta in femöringar och försöka träffa en av springorna. Hamnade femöringen i en springa blev det utdelning i form av en eller flera femöringar. Vi försökte att manipulera femöringarna att hamna i en viss springa. Det gick förståss endast med krispengarna som  var av järn. Kopparpengarna gick inte att påverka med magneten. Jag har för mig att utdelningen i regel var dålig och att påpassliga servitörer körde bort oss.

Jag kommer i håg en gång under kriget att nasisterna hade en reklamkampanj i ”trikkene”. I kampanjen igick affischer som hängdes i spårvagnarnas fönster. Affischerna var i tre lager varav de yttre meddelade det nasistiska budskapet medan mellanlagret innehöll teckande roligheter – kommer inte ihåg vad.
I alla fall, medan spårvagnen stod där på ändhållplatsen i väntan på avgång och förare och konduktör upphöll sig i personalrummet, smög vi ombord på vagnarna och knyckte affischerna. Det var farligt på flera sätt, men va fan! Det var ju spännande!

Vi var naturligtvis med i Ullevaal Skoles Guttemusikkorps. Per och Tom blåste trumpet och jag blåste althorn. Tyvärr blev jag less på på det enahanda ”umpa-umpa” som jag fick på min lott, så jag lämnade tillbaka det lånade hornet. Jag borde ju ha skaffat ett annat blåsinstrument.
Jag var i alla fall med på ett 17-maitåg på Karl Johan i stilig blå-vit uniform. Det var en upplevelse!

På Tåsen fanns ett fångläger för ryska krigsfångar. Man kunde ta med ett paket med smörgåsar och några kris-cigaretter till fångarna. Som tack kunde man få ringar som fångarna gjort av kopparrör med fina graveringar. Vi fick ibland gå in till fångarna. Bevakningen var inte allt för sträng. Det var Wehrmacht, inte Gestapo, som skötte bevakningen och de bestod ju mest av äldre fäder som utkommenderats.​
Direkt efter krigets slut plundrade vi militärlägret på Sognsvann. Jag minns att Per hittade en fin ränsel med kopäls på som jag var mycket avundsjuk på.
Efter lite renovering fick vi tillbaka vår skola där vi gick ut klasse 7B i juni 1950.

A propos cigaretter. Märkena PT och OK var billiga och populära. Vi kunde köpa dem i en kiosk på Ullevålsveien strax ovanför Stensgaten. Per Damsgaard och jag köpte dem i smyg och rökte dem. Inte var det gott men det var ju spännande! Vi gömde oss och ”njöt” bland annat i en trappa på baksidan av kyrkan och dels bakom en vedstapel i närheten där vi även gömde cigaretterna.

Innan dess hade vi ju prövd på annan tobak  som min far hade odlat och torkat under taket i redskapsboden. Det smakade ju inget vidare det heller , men vad fan – det var ju spännande!
Min far rökte till kriget tog slut. När det började finnas riktiga cigaretter i butikerna hade han slutat, fast han hade en massa tobak hängande till tork!
Jag har fortfarande en cigarettask som det varit 10 ”hjemmeavlede” cigaretter i. Det är endast några få kvar nu – kruttorra!

Sommaren 1948 fick jag resa till tante Dina och onkel Ragnvald på Loppa, med tåg till Trondheim och sedan med Hurtigruta till Skjærvöy. Den sista biten från Skjervöy gick med lokalbåten och då blev jag riktigt sjösjuk. Annars gick resan bra.
Under sommaren fick jag även besöka tante Stubben och onkel Jetro i Havöysund och blev god vän med Jan och Tor, mina kusiner. Jag fick även följa med till Stockmarknes. Det var där jag upptäckte att jag blivit ”mogen”. Det var sista sommaren som jag kunde resa som barn men jag lärde känna Finmark och Nordnorge ganska bra. Det dröjde 20 år till nästa besök på Loppa.

Per tok artium (studenten) och blev tidnings-redaktör och utgivare av tidningen Farmand och senare bokförläggare och direktör på Schibstedt förlag. AndB blev styrelseproffs, bland annat i GM. Han dog i juni 2017 bara en månad efter att jag besökt honom i Spanien. Jag fick chansen att lära känna honom på nytt. Jag tänker ofta på honom.  Finn Ommundsen har nyligen hört av sig till Per Damsgård från sjuksängen men han kanske repar sig. Ulf ”Uffi” Jensen arbetade i många år på Akers Mekaniske Verksted i Oslo, dog ganska nyligen. Guttorm Skalmerud var den av oss som dog först efter vår 50-årsträff. Han dog i hjärntumör. Alf ”Affi” Bråthen gick bort sig i norska fjällen i Alsheimer och dog där för ganska många år sedan. Rolf ”Jåffi” Malmberg dog plötsligt och oväntat. Rolf Billington dog efter en längre tids sjukdom i USA. Tomas ”TomTom” Drake som överraskande blev lektor, fick cancer och är nu död. Hur det är med Arne Aspen som blev ”skreddermester”, vet vi inte. Han bor i Aalborg. Så, vi är inte så många kvar som lever och som tycker om att umgås – – – Det är nu endast Per Damsgaard, Tom Birkedal och jag som är någorlunda uppgående och vid sunda vätskor. Hoppas att Finn frisknar till och kan vara med på en träff igen.

Avslutningen i folkskolan gjorde det nödvändigt att läsa extra matte med en bra lärare vilket gjorde att jag klarade folkskolan med inte bara usla betyg. Det var tur att det fanns nationell examen i matte och norsk, annars hade jag nog inte klarat mig!

Efter folkskolan fortsatte Tom och jag på Fagerborg skole, på realskolan. Per og de andra som bodde i Ullevål Hageby började på Berg Skole.
Det gick inget vidare de två första åren. Gillade inte läxor, gillade inte skolan och var väl ganska slö. Tom Birkedal, Jan Berggreen och Arne Hansen gick i samma klass. Det tredje året flyttade jag till Hegdehaugen skole för att gå Fysiklinjen. Där fick vi en bra lärare som hette Kalle Forthun. Han fick mig att vakna. Vi hade honom i matte, fysik och beskrivande geometri. Där blev åtminstone några ämnen riktigt roliga! – – – – och jag upptäckte att jag inte var helt dum i huvudet! Jag vaknade väl ur puberteten under det året. Jan Berggreen och Arne Hansen flyttade med från Fagerborg.

Sommaren 1952 hade Gunnar Maltung och jag bestämt oss för att ”gå til sjöss”. Vi var venner fra Sjökorpset. Vi hade kontakt med Sigurd Herlofsens rederi och vi hade fått klart att vi kunde få hyra på ett eller annat fartyg. Vi behövde bara koppvaccinera oss. Det gjorde vi och vi fick koppor på vaccinstället som man ska ha men jag lyckades klösa på dessa och därefter klia mig i ögonen. Det blev nya koppor på ögonlocken. Jag undersöktes på Ullevål Sjukhus och blev prompt inlagd i två månader. Jag fick dyra mediciner (antibiotika) och de lyckades rädda min syn men det blev inget av med att gå till sjöss den sommaren. Det blev dock av året efter då realskolan var avklarat.
Jag har tyvärr inte haft kontakt emd Gunnar sedan dess men hörde av Tom att han hade treffat Gunnar i något sammanhang på gamla dagar och hälsade till mig.

Jan Berggreen och jag blev goda vänner redan under tiden på Fagerborg. Vi fortsatte sedan på Hegdehaugen tillsammans, vi gjorde båda vår militärtjänst i norska flygvapnet och gick båda på Göteborgs Tekniska Institut, dock inte i samma klass. Jan och jag delade en etta på Mölndalsvägen 11 under 1½ år som jag fortsatte att hyra efter att Jan slutat på GTI.  Jag fortsatte att vara god vän med Inge och Jan Berggreen och vi hade fin kontakt till slutet på 70-talet. Tokiga religiösa idéer gjorde slut på den vänskapen. Jan blev direktör på LM Ericson i Norge och tjänade en massa pengar på egna fastighetsaffärer. Det sista jag hörde var att Jan sitter på ett hem i Asker.

Sjöman och soldat (1953 – 1956)

Jag hade fått hyra på en styckegodsbåt i Sigurd Herlofsens rederi, M/S Tern, och skulle mönstra på i Hamburg. Dagen innan jag avreste från Oslo och Norge hade jag varit uppe i ”Muntlig”, Kommer inte längre ihåg i vad. Far följde mig till Östbanestationen där jag skulle åka med Skandiapilen genom Sverige till Köpenhamn där jag fick åka vidare med ett nattåg till Hamburg.

Jag reste tillsammans med 6 andra som också skulle mönstra på M/S Tern. Vi hade trevligt på resan och blev bekanta. Det var även en i min ålder som skulle mönstra på som ”dekksgutt”. Jag skulle bli ”maskingutt”. De andra var erfarna pojkar med flera resor till sjöss.

Resan till Köpenhamn gick alldeles utmärkt med färja över sundet vid Helsingborg  – Helsingör och bytet i Köpenhamn var heller inget problem. Däremot natten från Köpenhamn mot Hamburg var orolig. Minst 5 eller 6 gånger under natten flög dörren upp meden smäll. Det verkade som de la an på att jävlas och de skrek ”pässe bitte!”. Och då var man tvungen att gräva fram pass och papper på att man skulle mönstra på etc. Efter andra gången hade man ju lagt papperen så att de skulle gå snabbt att visa fram.

Vi kom fram till Hauptbahnhof i Hamburg tidig på morgonen och skulle försöka hitta till hotell Turm vilket vi hade fått besked om att göra. Det var inte så lätt i mitten av 1953. Det mesta låg i ruiner eller också var det stora öppna fält där man hade städat bord de hus som hade stått där. Det fanns inga gatuskyltar och vi hade ingen karta. Men det gick till slut. Hotell Turm var ett mysigt hotell. Det var som namnet sa de ett torn med tjocka murar och med en enda gång som gick i spiral från receptionen, ända till toppen av tornet. Med alla rum på utsidan och badrum, dass och städskrubb etc. mot mitten och med en mindre restaurang på bottenvåningen. Det verkade inte som de allierade hade lyckats få tornet över ända.

Efter ett slag kom en representant för rederiet och talade om att vi skulle få vänta fem dagar på båten – den var försenad. Det gjorde att vi fick en chans att bese Hamburg ganska grundligt. St. Pauli, Reeperbahn och Herbertstrasse samt Hagenbeck och centrala Hamburg. Det blev mycket öl – mera än jag någonsin druckit tidigare. Det är inte så lätt att växla från realskola till att vara sjöman!

Att mönstra ombord var ju även det spännande. Det var ju en stor båt på ca 10000 ton. Dekksgutten och jag fick samma hytt tillsammans med en tredjeman, längst akter i båten, en trappa ner. Båten låg mitt emot St. Pauli på andra siden av Elbe.

Vi blev satta i arbete på en gång. De flesta blev satta på olika vakter. Jag blev satt på dagvakten, dvs 08-00 – 16:oo. Jag behövde aldrig arbete på natten. Det mesta jobbet gick ut på att städa och hålla rent. Inte så roligt men jag var ju ledig på kvällarna och lördag och söndag. Det passade mig ganska bra.

Black Tern 1953.

Black Tern var uthyrd till ett bolag som hette Black Diamond Steamship Corporation och gick på fast trad mellan Hamburg, Bremen, Bremerhafen, Rotterdam, Antwerpen, New York, Boston, Baltimore, Philadelphia och Newport News. En rundresa tog ca 10 veckor. Vi låg minst två dagar på varje ställe eftersom lasten bestod av ”bits and pieces” (inga containers än) som skulle lossas och lastas och stuvas så att man kom åt det som skulle lossas i nästa hamn.

Jag fick se mycket på denna resa men jag var även sjösjuk några gånger. Jag vande mig ju men inte helt.

Då vi ankom New York första gången blev jag besviken. Jag kom upp på däck och såg New Yorks silhuett men jag blev inte så imponerad som jag hade förväntat mig. Jag blev besviken på att jag inte kände det som något riktig stort.
Innan vi skulle få gå i land var vi tvungna att passera ”Immigration”. Det innebar bland annat att man skulle visa upp sig för ett par läkare som undersökte om man hade någon venerisk sjukdom eller någon annan farlig åkomma. Jag var inte så van vid att visa fram snoppen för vilt främmande människor. Men man hade inte mycket att välja på.

Vi låg med båten i Red Hook i Brooklyn ”at the foot of Court Street”. Red Hook var ett trevligt center som jag besökte flera gånger. bl. a. hade de ett trevligt bad och en biograf.
Senare fick vi höra att Court Street var en av de gator i USA där det skedde flest mord.
Den Norska Sjömanskyrkan låg en bit upp på Court Street och det var tydligen många norrmän som bodde i trakterna – även många italienare.

Man fick gå en bra bit upp på Court Street för att komma till närmsta ”subway station” där det fanns förbindelse till Manhattan. Jag hade tagit ut lite pengar så man kunde betala resan fram och tillbaka och lite till. Det var ju billigt med tunnelbanan, endast en ”quarter”. Sedan kunde man resa hela dagen så mycket man ville.
Vi var inne och tittade på skyskraporna och bland annat Rockefeller Centre med isbanan mm. Vi försökte ta oss upp i Rockefeller Centre men det gick inte. Det kostade pengar att åk upp med hiss och när vi försökte gå trapporna kom vi bara till 12 våningen eller så.
När vi skulle resa hem igen till båten fann jag ut att jag nog hade spenderat alla pengarna och hade inga pengar till tunnelbanan. I desperation hoppade jag över spärren och sprang efter de andra. Som tur var, var det ingen som såg mig. Men äventyret var inte slut där. Vi missade Borough Hall där vi skulle av och följde med ända till Coney Island. Vi såg nöjesfältet men kunde inte gå dit. Det var för sent och vi hade inga pengar. Det blev att ta nästa tåg tillbaka och passa på var vi skulle gå av.
Man känner sig lite dum och liten i vid sådana tillfällen.

Det gick i alla fall att få sig en öl eller två i New York som hade 18-årsgräns. Övriga USA har 21 år. På barerna fanns det TV med boxnings- eller brottningsmatcher och ölreklam. Det var ju spännande! Det dröjde flera år innan TV kom till Norge. Annars fanns det ju ”Drugstores” och ”Milkbars” där man kunde köpa de mest fantastiske glassar.
Jag passade på att köpa jeans och några, i mitt tycke, fräcka kläder, riktiga amerikanska modeller som jag kunde skryta med flera år efter att jag hade kommit hem till ”gamlelandet” igen.

Det började väl så smått at gå upp för mig att jag nog inte skulle fortsätta som  ”sjöman” och ha det som framtida yrke. Jag fick lite tips av mina äldre kompisar ombord. En av dem hade varit i flygvapnet och blivit utbildad till flygplansmekaniker på Kjevik. Det verkade intressant och lockande. Jag sökte min till ”Det Norske Flyvåpen” nästan direkt jag kom hem och just till Kjevik.
Jag bestämde mig för att mönstra av i Hamburg strax före nyår 1953 och kom hem på sent nyårsafton. Jag åkte tåg hela vägen och höll på att missa tåget i Rödby efter att ha somnat på färjan. Men det gick bra och jag fick även med mig min stora tunga sjömanssäck.

Under vintern passade jag på at gå mycket på skidor i Nordmarka. Jag jobbade i veckorna som sjåare. Gick ned till Ofof Ryes Plass där man delade ut dagens jobb. Det blev mycket varierande och jag tjänade en hel del pengar.

Redan 4 april 1954 ryckte jag in i det militära. Det började med 2 månaders rekrytträning med marscherande, hälsande, sängdrill, utmarsch, uniformer och stövelputs etc.

Men därefter blev man korporal och fick en hel krona mer per dag och påbörjade utbildningen. Utbildningen varade 6 månader och den var bra. Det var ju något som intresserade mig och var kul.
Omgivningen var trevlig och det var ju vår och sommar. Festningen i Kristiansand blev ett ständig mål för att dricka öl och jaga flickor.
Flygvapnet hade även en fin roddbåt som vi var ofta ute med på fritiden. Vi kunde på kort tid ro in till Kristiansand, för det var ingen eka utan en sculler med 4 par åror!
Tiden gick fort på Kjevik. Det var fin terräng runt flygstationen som även var den lokala flygplatsen. I början var det även några Spitfires som var förlagda där, fotoflygplan. Ibland kom det någon Vampire. Och vi fick både meka och köra flygplanen. Jag har kört både Spitfire och Vampire på backen – väl fastsatta. Jobbade en hel del på Merlinmotorn som användes i Spitfire: 12 cylindrig V-motor på över 1200 HK, turbomatat, dubbla magneter och dubble förgasare etc. Vouw!

Mot slutet av mina sex månader på Kjevik skulle flygvapnet göra sig av med div ”surplus”, däribland Merlinmotorer. De kunde köpas för endast 50 kronor. Tyvärr hade jag inga 50 kronor att avvara och hur skulle jag få med mig ett ton motor som inte var lämplig för annat än Spitfires? Synd, när man tänker på det idag!

Efter Kjevik skulle vi placeras ut på förband. Jag blev placerad på Gardermoen på ”330 Squadron” (fick sina namn i England under kriget) och blev snabbt satt på utbildning igen. Specialistkurs för Thunderjet. Efter kursen blev jag tilldelat ett flygplan för vilket jag skulle vara ”Crewchief”. Det innebar att jag skulle inspektera flygplanet, en Republic F84 Thunderjet, och serva det med bränsle, syrgas och ladda batteriet etc så att det skulle vara flygklart. Efter flygning skulle jag göra ”Post Flight Inspection” vilket var i stort samma sak och rapportera till verkstad om det behövdes reparation.
Jag hade major Arveschougs plan och majoren var ”Squadron Leader” och chef för det hela, dvs drygt 20 plan.

Republic F84 Thunderjet på Gardermoen 1955.

Det var spännande tider. Skvadronen tog hand om nyutexaminerade piloter från Toronto som dittills endast flugit tvåsitsiga propellerplan. Nu skulle de fortsätta utbildningen i ensitsiga reaplan. Det hände att de hade skitit ner sig och även spytt. Vi fick städa.
Men det var ett fritt liv. Militära hälsningar och sånt försvann och vi blev kompisar med piloterna. Det fanns en ömsesidig respekt och förtroende i stället för ”diciplin”.

Vi var med på en stor NATO-övning i Mellan-Europa med över 2000 flygplan. Vi ingick i en skavadron med två nederländska ”flighter” (4 operativa plan) och en norsk. Arveschoug var chef. Det var endast 5 plan som fick åka och man hade lottdragningar om vem som skulle få åka. Men jag hade ju majorens plan så det var inget snack! Vi blev förlagda på en engelsk bas nära Holländska gränsen, vid Weeze nära Goch.

Vi ordnade det praktiskt för oss. En av grabbarna fixade en cykel och åkte till Weeze och fixade schnitzlar till alla så vi slapp det engelska militärkäket – åtminstone till en början.

Våran flight skulle, vid ett tillfälle, på ett uppdrag ganska långt iväg och kom fel. De fick landa någon annan stans. Vi fick inget veta förrän sent och var oroliga att något hade hänt dem. Men det ordnade sig i alla fall. Det var riktigt spännande!

Basen blev atombombad och blev låsta till lägret i 24 timmar. Vi var några som schappade och gick på byfesten i Goch där vi träffade vår bränsleleverantör och drack öl. Vi lyckades hålla oss undan militärpoliserna och tog oss utan problem tillbaka till lägret. Det var livet!

När vi skulle hem från Tyskland var problemet att få med sig tillräckligt med billig tysk sprit. Vi tog bort vingkanonerna och skickade dem hem med transportkärran och sedan kröp majoren och jag runt på vingarna och främre däck och stuvade flaskor i massor. Flaskorna skulle med till de som inte fick komma med på resan. Man gjorde likadant med de andra Thunderjeten. Gissa om det var någon som flög hem med stor försiktighet?
När vi kom hem med vår DC3:a, var tullen där för att se om vi hade något smuggelgods. Det var det givetvis inte!

Jag sökte till Göteborgs Tekniska Institut (GTI) mens jag var på Gardermoen och fick svar om att jag kom in hösten 1956. Jag muckade från flygvapnet hösten 1955. Frågan var då vad ska jag hitta på tills hösten 1956? Jag fick reda på ett det skulle vara en kurs i Erding utanför München kort tid efter min muck varför jag gick upp till överkommandot i Oslo och blev antagen till kursen. Kursen medförde tjänsteplikt på ett år efter avslutat kurs. Det jag skulle lära mig var allt om flygvapnets nya F86K Sabre. Det passade ju fint: jag kunde avtjäna resten av kursen i semestrarna mellan varje termin.

Vi avreste från Gardermon med flygvapnets obekväma och bullriga DC3:a och landade närheten av Erding. Vi blev efter en kortare bussfärd inkvarterade i stora logement med 12 sängar i varje rum. Det blev lite av ett rövargäng på vårat rum. Vi hittade på det ena och det andra och trivdes bra. Vi hade ju ett rymligt traktamente. Erding med sitt goda öl låg rätt utanför grindarna. I lägret fanns biograf, bowlingbanor, PX och diverse ställen där man kunde få sig en måltid och lyssna på musik etc.

Erding Air Base var bland annt ett utbildningsläger för NATO. Det fanns elever från flera andra länder som till exempel Frankrike, Nederländerna och Grekland. Jag blev bekant med några av dem. Jag hade även en gammal bekant amerikan, Norman Carlisle, som hade tjänstgjort i Norge och hade varit inneboende hos min klasskompis Jan Berggreen.

Under den amerikanska helgen ”Thanksgiving” hyrde vi en folkabuss i fyra dagar och gjorde en resa via Garmisch-Partenkirchen, Mittenwald, Innsbruck, Merano, Bolzano, Davos, Vaduz och sedan raka spåret tillbaka till Erding. Bland annat besökte vi ett äkta italienskt horhus i Bolzano. Det blev inget annat än en intressant studie men kul var det! Det var faktiskt en ganska spännande resa.

Undervisningen på flygbasen skedde på norska och på amerikanska och all litteratur var på amerikanska.
F86K Sabre var ett mera modernt plan än Thunderjet. Det fanns ”afterburner” och möjlighet att passera ljudvallen i dykning etc.
Vi blev klara med kursen strax före jul och jag fick diplom både från chefen för Det Norske Flyvåpen och från skolan.

Efter nyår 1955 blev jag placerad på Gardermoen igen, på 337 skvadron. Flygplanen hade inte kommit än och när de kom skulle de utsättas för en omfattande leveransinspektion.
Det var spännande plan och vi hade bland annat skjutövningar på Sola vid Stavanger och flera nattövningar.
Men det bästa var att jag nu hade blivit ”Sersjant” med tre vinklar på armen och hade en lön på drygt 11 kronor per månad. I och med detta var man underbefäl och hade tillträde till den tillhörande ”Messen” där man åt måltiderna och kunde dricka öl på kvällarna. Det var ofta fest på helgerna i Messen. Man var i uniform på dagarna och i civil på kvällar och helger om man så ville.

Semestrarna tillbringade jag på Gardermoen och det blev mest på Motorverkstaden där vi servade och lagade reamotorerna.

Jag trivdes jättebra i Det Norske Flyvåpen och hade många goda vänner där. Jag betalade låg skatt på min lön (studentskatt) och maten kostade knappt 200 kr i månaden. Arbetskläder höll ju flygvapnet med, så det blev mycket sparande inför skolan i Göteborg! Ölen var ju billigare också den gången!

Ja, det var drygt två intressanta år då man nog utvecklades ganska kraftigt: från 17½ till 19½ år.

Berit och Erlig Kjærstad (1955 – 2017).

Erling och jag blev bekanta under vår tid på Göteborgs Tekniska Institut. Han började på Volvo ungefär samtidigt med mig men arbetade med tillverkningsteknik för personvagnar medan jag konstruerade lastvagnar.

Vi var rätt mycket tillsammans innan han träffade Berit, med flicknamnet Frisk. Vi fortsatte att vara tillsammans och det fortsatte medan jag var gift med Lillemor, vi hade ju till och med dubbelbröllop och vi fortsatte att vara goda vänner även efter att Ingrid och jag gifte oss.

Berit och Erling flyttade ganska snart till Oslo där Erling blev konsult bl.a. inom storkök för sjukhus.

Berit, Erling och jag åkte 1967 på en lång bilresa till Spanien och Portugal men inte riktigt på samma ställen som Ingrid och jag gjorde sedan.
Berit och Erling blev med till Loppa på ett tre veckors besök med min far och jag i 1968. Jag tror att far tyckte det var en fin semester! Vi var över på Löksletta där vi fann trappstenen till köksingången till det hus min far föddes i. Mer fanns inte kvar och ingen har bott där sedan kriget.
Jag gjorde en tur i Jotunheimen med Berit och Erling 1964 då bl. a. Galdhöpiggen bestegs och Besseggen traverserades.
Annars var jag ofta med ute på Sjumansholmen i Göteborgs södra skärgård där Berits syster och man hade en stuga. Deras dotter Gunilla hr den nu.

Berit och Erling hyrde under några år en stuga vid Samsjön på Ringerike som vi lånade vid ett tillfälle och där vi även besökte dem några gånger. Det var en härlig timmerstuga alldeles nere vid sjön.

Berit och Erling var flera gånger i Ärla, i Paris och i Zomergem på besök och vi hälsade på hos dem. Ingrid och Berit fann varandra och blev goda vänner.
Tyvärr är båda döda nu men vi var mycket goda vänner.

Heléne Stead och Bengt Gustavsson (1986 – 2010 ca.)

Detta är två av mina vänner bland naturisterna på Gustavsberg Naturistcamping. Vi var tre som höll ihop rätt mycket och hade trevligt tillsammans.

Heléne hade bott i USA och var amerikansk och svensk medborgare. Hon hade även varit gift med en Amerikansk polis. Hon var sportig och duktig på Volleyboll. Hon och jag tog tillsammans hand om arrangemanget av ungdomsträffar och resor på 80/90-talet på Gustavsberg Naturistcamping.  Det blev bland annat en resa till Danmark och ungdomscamping på Trumön och några tillställningar på Gustavsberg och Sandviken Naturistcampingar. 

1993 blev hon opererat för hjärntumör och var utan talförmåga i långa tider till de fick inopererat en shunt som reducerade trycket i hjärnan. Jag besökte henne flera gånger på lasarettet i Örebro. Hön hörde och förstod vad jag sade men kunde inte svara. Når hon hade fått in shunten blev det nästan som vanligt igen men hade svårt att hitta ord ibland. (Vem har väl inte det?) Helén flyttade tilll Torsby i Värmland redan i 1998 varför vi inte ses så ofta numera. Julkort och födelsedagar – men vi hade mycket trevligt innan dess. 

Bengt bodde i Karlskoga och var ungkarl. Han jobbade med vård av förståndshandikappade. Han var periodare och hade det inte alltid så lätt med sig själv men han var en underbar person när han var nykter och med en härlig humor. Vi fann att vi båda tyckte om att fjällvandra och hade flera fina turer tillsamman (se under hobbier) i norska fjällen. Bengt dog i lungcancer 2001 – han slutade röka lite för sent.
Läs vidare under Hobbyer och Fjällvandringar. 

Anneli och Kari Ritvos (1973 – ).

Anne och Kari var finska och han arbetade vid en finsk förpackningsindustris försäljningskontor i Paris.
De bodde i samma område som vi i Parly II i le Chesnay. De upptäckte att vi var svenskar och vi träffades. Vi trivdes gott med varandra och Ingrid och Anne blev bästa  vänner under tiden i Frankrike. Deras svenska var lite hackig men det hindrade inte att vi hade mycket trevligt tillsammans.

Vi firade jul tillsammans 1874 i ett chalet i Thollon les Mimises söder om Lac Leman. Christopher hade ännu inte fyllt ett år. Svensk och finsk mat och brännevin hade importerats. Vi gjorde flera utflykter och åkte skidor. Det var troligen sista gång jag och Ingrid åkte skidor.

En gång tog vi hand om deras två pojkar när Anne och Kari var bortresta och vi fick en lång lista med praktiska finska ord eftersom varken pojkarna eller taxen kunde svenska. Men det gick riktigt bra, speciellt när vi tog med dem på Musé Grevin och gick på Restaurant Chartier efteråt. 

De besökte oss i Ärla flera gånger och vi besökte dem i Helsingfors, i Vanda  och i Hankasalmi där de hade en underbar Ria (sommarstuga).
Det var i Hankasalmi jag fick prova på äkta finsk rökbastu. En upplevelse! 

Tyvärr dog Anne i bröstcancer för många år sedan och Kari har gift om sig med Eija som endast pratar finska.

Tyvärr blev Kari änkeman igen 2019.
Vi hoppas att Kari kan ta en tur till Ärla någon gång när det blir fritt att resa igen efter Coronan!
Anne och Ingrid blev mycket nära vänner och Ingrid saknar Anne fortfarande!