Mellersta Östern 1967

Två månader i Mellersta Östern (1967-04-19 – 1967-06-11).

Bakgrunden var att jag skulle assistera serviceinspetören Lars-Eric Andersson beträffande påbyggander på Volvos lastvagnschassier i Libanon, Syrien, Saudi Arabien och Kuwait. Startpunkten var Beirut i Libanon där huvudkontoret för Volvo i Mellersta Östern låg.

Det var en mycket intressant och givande resa. Jag ska inte beätta så mycket om det tekniska men mera om förhållanden, människor och händelser. Min dåvarande hustru, Lillemor, hade innan resan krävt att få följa med till Beirut vilket jag var tvungen att motsätta mig. Jag skulle ju jobba. Det var ingen nöjesresa. Vi var redan på kant och det gjorde inte förhållandet bättre. Jag tog, av många orsaker, ut skilsmässa (hemskillnad) då jag kom hem igen.

Jag fick i alla fall lite tid att se mig om i Berut og besökte även det vida berömda kasinot en kväll. Jag bodde några dagar på Hotel Berute mitt i centrum och passade på se så mycket som möjligt. Beirut och Libanon verkade räknas som Mellersta Österns motsvarighet till Schweiz. Det var der det fanns banker som resten av Orienten anlitade och det var där rika Saudier kunde tillbringa en stor del av sommaren.

Jag reste med bil över bergen och Bekaadalen till Damaskus där jag besökte några påbyggare i deras verkstäder. Verkstäderna bestod av stora tak utan väggar där man tillverkade flak och tankar etc. som sedan byggdes på lastvagnschassier. Mycket intressant och mycket primitivt.
Verkstadschefen för en av verkstäderna bjöd ut mig på lunch på en restaurant med utomhusservering. Det var en typisk Syrisk anrättning med många skålar med olika rätter. Det var gott och intressant. (Vi har senare haft en Libanesisk restaurant i Eskilstuna som serverat flera av rätterna).

Det blev bara ett par dagar i Damaskus men jag fick i alla fall ett besök i souken och en middag med en tjänsteman på ambasaden i Damaskus. Han berättade att den såkallade ”intelligentian” till stor del hade flytt Syrien pga det nya styret i Syrien med Bashar Hafez al-Assad  och Baath-partiet.
Jag tog en ”service taxi” tillbaka till Beirut. Jag var ensam i taxin men det kunde gott ha blivit flera. Service taxi är ett sätt att ordna billigare resor. Man bokar plats och betalar endast för den egna delen men taxin kan bli full. Beror på om det är flera som vill resa samtidigt. Intressant transportlösning!

4 maj flög jag till Riyadh i Saudi. Jag blev mött av Lars-Eric i åska, regn och sandstorm och blev inkvarterat på Hotel Al Yamama. Det var det största hotellel i Riyadh då och skulle väl även vara det bästa. I alla fall, det fantes inga fönster i mitt rum. Fönstret hade satts igen med spånplattor och i dessa satt en AC som endast fungerade ibland och som genom att kompressorn skakade så apparaten höll på att ramla ur hålet i spånplattorna. Jag fick ständigt hålla koll på apparaten så den inte föll ur hålet i spånplattan när den var i gång. Intresant men inte så lyxigt. Hotellets restaurant var i alla fall tillhåll för många av de saudiska prinsarna. Restauranten var bra och jag gillade för det mesta vad de hade på menyn.

Lars -Eric och jag hade utrustats med en ”tjänstebil”, en jättelik Chevrolet Impala, som vi disponerade medan vi var där. Det dög inte men en Volvo Amazon. Fint skulle det vara!
Det gick ca 1200 Amazoner som taxi i Riyadh på den tiden och Perry Mason gick på TV, dubbat till arabiska.
Rashid al Rashid var chef för Volvo i Riyadh, inklusive den stora verkstaden. Verkstaden bestod av en stor öppen plats med hög mur runt om. Området intill muren var överbyggd och utgjorde de egentliga verkstäderna för, hytter, chassi, motor och transmission och el etc. Var och en med sin personell och sin förman. Det fanns även en chef för hela verkstaden. Endast en, Josef, kunde lite Engelska. Han anlitades flitigt.
Det finns en massa foton från resan under https://bildgalleriet.isene.se/#collection/9 som visar hur det såg ut.

15 maj åkte vi iväg på en ökentur med en Volvo-jeep, ”Valpen”. Vi åkte på eftermiddagen söderut och skulle till en liten ort som heter Layla där vi skulle se på ett omfattande vägbygge och de Volvo lastavgnar som skötte transporten av massa där.
Det blev två övernattningar i öken, utan tält, på madrasser direkt på bakken. Solen går ju ned kl 6 på kvällen och stiger upp igen kl 6 på morgonen. När solen gått ner finns inte så mycket att göra i öken. Man rullar ut en madrass och sängkläder och sedan knoppar man in. Och på morgonen gör man tvärt om , ungefär.

Vi hade med oss mat så vi skulle skulle klara oss i två dagar. Första dagen blev det endast torrskaffning men dagen efter blev det lunchstopp i en wadi (oas). Där fick lunchfåret sätta livet till, blev flådd och styckat och kokt i en gryta med ris och tomater mm. Lunchen serverades på backen på en persisk matta. Det smakade faktiskt riktigt bra! En mycket speciell måltid!

På ett ställe passerade vi en sötvattensjö, en liten tjärn. Vi stannade intill och tog ett dopp. Våra saudiska värdar hoppade i de också – i bara kalsingarna. Lars-Eric och jag sade att här finns ju inge kvinnor (”mafi madam”) och hoppade i näck. Araberna höll på att drunkna av skratt. Vi bröt troligen gravt mot vett och etikett i Saudi och det på ett för dem komiskt sätt.

Det var en mycket givande resa som gjorde att vi kom mycket närmare våra arabiska värdar även om vi inte kunde tala med varanda. Det finns ju gester och grimaser.

Rutinerna på verkstaden var intressanta. Man samlades till bön minst fyra gånger per dag i en lite avbalkning. Det var ingen dom missade det. Man tar religionen på mycket större allvar än vi Nord-Europeer gör och det fick vi ju respektera.

Jag blev inbjuden till Rashid al Rashid på middag tillsammans med viktiga kunder från Baghdad. Det var värden själv som stod för all servering. Hans hustru så jeg aldrig till.
Själv åt han inget. Han bara passade upp. Det är så man visar aktning för sina gäster i Saudi
Jag hade blivit varnad för huvuddelikatessen, ett kokt fårhuvud som delats mellan ögonen. Gästerna från Baghadad lät sig smaka. Lars-Eric och jag avstod. Vår värd hade förstått från tidigare bjudningar att skandinaver inte är förtjusta i kokt fårhuvud.

Jag var även en tur i Alkhobar vid Arabiska viken. Det var där jag upptäckte att jag led av saltbrist och fick börja att äta salt, teskedsvis. Det vvar ganska jobbigt ett tag.

I Kuwait fanns ägarna till Volvo Saudi och där fick jag bo på ett bra hotell, Sheraton, med bra amerikansk standard. En stor skillnad från Al Yamama i Riyadh.
Jag besökte Bussbolaget i Kuwait och försökte övertala dem att köpa Volvo-bussar i stället för de japanska de hade. Det gick inget vidare.
Sahle al Rashid, som var ägare till Volvo-bolaget i Saudi och i Kuwait, bjöd mig på sur mjölk ur egen produktion som han var mäkta stolt över. Han hade hört att Skandinaver dricker mjölk! Jag tvang i mig mjölken.
Sedan tog han mig i hand och ledde mig genomstaden till souken där det fanns massor av mässingsaker. Det är tydligen så att goda vänner (endast män givetvis) gärna håller varandra i handen när de är ute och går tillsammans. Det har inte det minsta att göra med homosexualitet.

Min vän Sahle skulle absolut tvinga på mig en massa saker. Det var egentlig endast en sak jag var intresserad i och det var en typisk arabisk kaffekanna. Men jag fick med mig en stor låda med massor av mässingprylar som jag fick släpa med mig under resten av resan.

Tyvärr drog det ihop sig till krigiska handlingar, så man ansåg att det var säkrast att jag reste hem igen. Jag reste via Jeddah och träffade återförsäljaren där. Jag bodde på Red Sea Palace med utsikt över hamnen där massor av skepp låg på redden. Jeddah hade en intressant arkitektur med högre hus än i Riyadh och alla ljusblåa.

Det blev fredag morgon och jag checkade in på flygplatsen i Jeddah men när jag kom till gaten var det stopp. De läste i mitt pass och pratade en massa som jag inte begrep ett dugg av men till slutt kom en man som kunde engelska. Han påpekade i mitt pass stod det på arabiske att Volvos Återförsöljare i Saudi måste skriva ett intyg där de åtog sig att betala för alla eventuella kostnader som jag åsamkat i Saudi.
Jag fick tillbaka mitt bagage, tog en taxi tillbaka till Red Sea Palace och fick ett rum. Sedan gick jag till portieren och bad om hjälp att hitta Återförsäljaren. Jag hade ett visitkort med hans business address. Det visade sig at det inte fanns något bra sätt att ta reda på någons adress på den tiden. Det fanns inga namn eller nummer på gator i Jeddah. Det verkade inte finnas några telefonkataloger heller. Genom Portieren fick vi tag på en taxiförare som skulle hjälpa mig. Taxiföraren fick instruktioner, jag satte mig i taxin och vi åkte iväg. Taxi i Saudi har plastade säten för att inte slita på originalklädslen. Tjock genomskinlig plast. När man suttit ett tag på ett sådant säte i drygt 40 graders värme blir det definitivt lite kladdigt i baken!
Efter minst 4 timmar hittade vi återförsäljarens hem vid 5 tiden på eftermiddagen. Som sagt, det var en fredag (sabat) och alla är lediga och efter att ha knackat på dören fick vi av en granne reda på att återförsäljaren skulle vara hemma igen ca kl 22:00.
Taxin kjörde mig tillbaka till hotellet och jag kom överens med föraren att han skulle komma och hämta mig igen strax före kl 22:00. Han kom och vi åkte till återförsäljaren. Jag fick mitt intyg och kunde åka tillbaka till hotellet. Föraren fick rundligt betalt och blev själaglad. Jag fick till och med något som kunde tolkas som en kram.

Dagen efter, på lördag, kunde jag komma med ett plan till Beirut. Planet var en Comet tillhörande MEA (Middle East Airways). Det var samma modell som hade haft ett flertal olyckor pga metallutmattning. Det var lite pirrigt men vi kom i alla fall väl fram till Beirut och jag tog in på ett hotell nere vid den gamla hamnen.
På måndag bröt 6-dagarskriget ut. Flygplatsen stängde och jag blev av med min flight för hemresan från Beirut.

Det bodde flera journalister på samma hotell som jag, bland annat en från Dagbladet i Oslo.
Man satte igång med förberedelser för krig i Beirut men det kom aldrig till någon skjutning eller sådant. Jag hade rum med balkong högst upp i hotellet och kunde se libanesiskt flyg som flög över hamnen. Jag berättade det för Dagbladkillen. Han blev uppringt från NRK och berättade för NRK det som jag hade sett och fick det att låta dramatisk. Jag tänkte att när min far hör på nyheterna i Norge, kommer han nog att bli ganska orolig.

Under måndagen kom besked om att FN-personal från Israel skulle evakueras via Beirut. På tisdag kom ett norskt fraktskepp till Beirut. FN-folket och även jag fick plats ombord på båten genom kontakt med norska konsulatet. Båten skulle ta oss till Famagusta på Cypern. Jag fick hjälpa till att få FN-familjerna med många kvinnor och barn ombord på båten. Normalt skulle det ta 8 timmar men pga. maskinhaveri tog det hela 16 timmar. Famagusta var på den tiden grekisk-cypriotisk. En riktigt trevlig semesterort.

Jag försökte få biljett till något flyg från Nicosia med möjlighet till vidare flyg till Torslanda. Men det var fullbokad över allt. Det fanns många andra som flytt till Cypern från Syrien, Libanon och Israel. Jag tog kontakt med den lokala Volvoförhandlaren och fick en omfattande, gratis sightseeingtur på de gresk-cypriotiske delen av Cypern. Jag bodde i Nicosia på ett hotell som låg helt nära gränsen mot den turk-cypriotiske delen av Cypern. Det var kanske det största hotellet där då för 10 juni som är Commonwealth Day var det fest på hotellet och jag fick se Biskop Makarios skrida förbi mig i receptionen.

Jag avreste i alla fall på måndagen 11 juni till Aten och kunde resa vidare via Köpenhamn och landade på Torslanda på kvällen. Då gick min låda med alla mässingprylarna i bitar. Ganska fantastisk att lådan hade hållit ihop så länge!
Jag kunde ta en taxi till min bostad i Tuve. Lillemor var som vanligt hos sin morsa i Oslo. Jag bodde kvar några dagar men flyttade sedan in tillfälligt hos mina vänner Liv och Ragnar Frid i Torslanda. Jag flyttade aldrig mera tillbaka till bostaden i Tuve.